Åsbrink har kokat ihop ett tandlöst regelverk

KOLUMNISTER

Sedan den stora börsuppgången inleddes för drygt tjugo år sedan och aktiespekulation blev en folksport, har näringslivet tillämpat så kallad "självreglering". Det har inte fungerat alls.

Följaktligen har Erik Åsbrinks förtroendekommission satsat på självreglering.

För företagsledningarna däremot, liksom för de ägare som visserligen inte äger de stora svenska börsbolagen men kontrollerar dem i kraft av röststarka aktier, har självregleringen varit en extremt välfungerande historia. I lugn och ro har de kunnat omvandla bolagens egna kapital till sitt eget kapital.

Efter Barnevikskandalen och Skandiaaffären utnyttjade regeringen allmänhetens missnöje till att sätta press på näringslivet (nu talar vi inte om de 50 000 småföretagen, utan om det "fina" näringslivet med huvudkontor kring Stureplan i centrala Stockholm). Därigenom slapp man att diskutera tillväxtfrågor.

Tillväxt är en komplicerad historia. Näringslivet har bestämt att den viktigaste tillväxtfrågan av alla är sänkt arvs- och förmögenhetsskatt. Något som många direktörer länge intuitivt har anat.

Näringslivsbyråkraterna har skurit tänder över tjatet om den låga etiken. De ville hellre diskutera den låga tillväxten, det vill säga den höga förmögenhetsskatten.

Det första Erik Åsbrink hade att säga häromdagen om hur förtroendet för näringslivet skulle återupprättas var följaktligen:

- Förmögenhetsskatten bör bort.

Från alla sidor har processen att återupprätta förtroendet för svenskt näringsliv varit ett politiskt spel. Samtidigt som regeringsledamöter utåt rasade över Percys pension och näringslivets allmänt osunda vanor, ledde regeringen den största lobbyaktionen någonsin nere i Bryssel. Målet var att hindra EU från att avskaffa den graderade rösträtten på aktier som möjliggjorde Percys pension och näringslivets osunda vanor.

En aktie - en röst, var inte en princip som ansågs passa svenska förhållanden särskilt väl.

Det fanns emellertid en fråga som det gällde att komma runt. På senare år har krav rests på att det ska finnas oberoende ledamöter i bolagsstyrelserna. Visserligen har de stora ägargrupperna högaktningsfullt struntat i den hedersregeln, men i rådande opinionsklimat kunde situationen lätt bli obehaglig.

I USA och Storbritannien, som normalt sett hyllas i alla tonarter i dessa kretsar, så gäller att en betydande andel av styrelseledamöterna måste vara oberoende av storägarna.

Det passade inte riktigt företrädarna för Wallenberggruppen och Handelsbanken. Varför skulle de dela med sig av makten till några utbölingar, de var ju "ägarspecialister"?

Ilskan mot näringslivet började med Percys pension. Percy var ordförande i Wallenbergarnas maktbolag Investor, pensionen hade han fått av Peter Wallenberg. Åsbrink blev chef för kommissionen som skulle rädda ansiktet på näringslivet. I sin regelgrupp tog han in tunga företrädare för just de intressen som hade gjort bort sig.

Nu har Åsbrink visat hur det ska gå till att återupprätta näringslivets förtroende:

Percy ska inte behöva betala någon förmögenhetsskatt när han kommer hem med sin pensionsmiljard.

Det är ytterst angeläget att Wallenbergarna och Handelsbanken skyddas från styrelseledamöter som de inte kontrollerar.

Och om någon ändå skulle känna oro inför alla de regler i stort som smått som Åsbrink kokat ihop, så gäller - självklart - att:

Allt detta är bara hedersregler inför kamratdomstolen. Ingen skall tro att någon av bröderna behöver ställas till svars på riktigt. På finaste utrikiska klargjorde förtroendekommissionen vad som var den bärande principen: "comply or explain". Följ eller förklara er.

Det vill säga, om ni bästa bröder skulle finna det bättre att bryta mot detta utmärkt tandlösa regelverk så ber vi er högaktningsfullt att fylla i bifogade blankett och förklara varför.

Carl Hamilton