Usama – så obegriplig att man förstår honom

KOLUMNISTER

Det är med skräckblandad förtjusning vi konstaterar hur knäppa de knäppa kan bli. De tror så hårt att de kan ta sig till med vad som helst. Slå ihjäl sina grannar. Dräpa sin nästa. Fanatismen slutar inte med det.

Amerikas president vill ha ett korståg mot ondskan. Vedergällningen ska komma i trons namn. Hans fiender säger samma sak. Ett heligt krig är beställt. De som tror känner inga begränsningar.

Vi är annorlunda.

Men fanatismen är aldrig så skrämmande som när den är nästan normal – på ytan. När de religiösa fanatikerna visar sig bo i modulhus ute på en trist rågåker i någon liten avkrok på landet. När de har bokhyllan Billy i vardagsrummet och flanellöverkast med nallar på ungarnas sängar och skickar sina dödsinstruktioner via sms.

Terrorledaren Usama bin Ladin är så obegriplig att honom kan man nästan förstå. Han är begripligt obegriplig. Men de lagoma fanatikerna i modulhusen är skrämmande just för att de verkar så ofarliga – på ytan. De är obegripligt obegripliga.

Själva är vi obegripligt begripliga.

Problemet är att fanatikerna är helt stängda för information. De läser världen genom sina egna glasögon. Följer sin egen förvridna karta. Vi vet att de talar i tungomål. Men när vi ser dem på tv pratar de som vem som helst och säger att inte heller de förstår någonting och att de behöver mer information.

De går till sina små kyrkomöten. Dricker sitt kyrkkaffe. Allt verkar nästan för normalt. För välinformerade storstadsbor förstärker det dessutom en aldrig uttalad misstanke om att livet på landet inte riktigt är vad det synes vara. En obehaglig Twin Peaks-känsla som infinner sig som när man svänger åt fel håll efter sista macken och hamnar utanför kartan.

Men det värsta är inte våldet och terrorn i sig, utan att de påstår att de tar sina order från ovan. Vi tar inga order från ovan. Vi tittar på Aktuellt.

Det är därför vi tycker så illa om när fanatikerna inte ens vill visa sin fanatism i ord. När de vägrar att lämna information. USA:s president verkar rädd och osäker. Men hans vicepresident injagar fruktan. Han ger aldrig några presskonferenser och svarar av princip inte på frågor. Han viskar sina instruktioner i chefens öra.

I dessa de yttersta dagar är alla på jakt efter spelets huvudaktör som stannat i något av modulhusen på åkern och vägrar att komma ut och redovisa sin fanatism.

Mönstret är detsamma, i stort som i smått.

När andra ropar på frälsning och heliga krig, efterfrågar vi: Mer information.

När det inte hjälper, säger vi: Dubbla informationen.

Det en både märklig och skrämmande tanke att för huvuddelen av jordens befolkning är vi lika märkliga som de är för oss.

De tror på Gud och Allah och order från ovan.

Vi tror inte på något.

Carl Hamilton