Samhällets olycksbarn tar över offentligheten

KOLUMNISTER

I går avslöjade löpsedlarna att den populära skådespelerskan Suzanne Reuter är alkoholist. Eller har varit, för Reuter är nykter alkoholist sedan fyra år tillbaka. Hon berättade om sina spritproblem på en inspirationsmässa för företagare. Det framgick också att det skedde för att hjälpa andra.

Journalisten Maria Carlshamre avslöjade nyligen att hon under många år blivit misshandlad av sin förre man.

Carlshamre kandiderar till Europaparlamentet för folkpartiet i sommarens EU-val och vill lyfta fram våld mot kvinnor i sin personvalskampanj. Även i Carlshamres fall låg händelserna några år tillbaka i tiden. Också Carlshamre berättade om sina problem för att hjälpa andra.

Det finns ingen anledning att betvivla det goda uppsåtet, inte heller den vånda det kan innebära att berätta om svåra erfarenheter.

Däremot finns det skäl att diskutera det allmänna mönstret. De senaste åren har det offentliga rummet fyllts av allt fler inflytelserika människor som också visat sig vara offer: människor med ätstörningar, alkoholproblem, misshandlade kvinnor och många som mobbats och plågats under sin uppväxttid.

En förklaring är att vi i dagens informella och terapeutiska samhällskultur pratar öppet om allt, och särskilt om personliga problem och känslor: hur det egentligen är. Massmedia fyller funktionen som kollektiv terapisoffa.

Det är många mörka berättelser som har spelats upp, men varje vittnesmål har ett lyckligt slut. Man hör sällan någon framstående person utbrista i tv-soffan: Jag har druckit i tjugo år och jag super fortfarande!

Om kända personers vittnesmål verkligen hjälper andra människor att ta sig ur sina svårigheter är det naturligtvis mycket bra. Men man får inte glömma att själva erkännandet bara är ett av stegen för att kunna lämna en destruktiv situation bakom sig.

Och tyvärr är det fortfarande stor skillnad på den hjälp en välkänd politiker eller företagsledare kan få för att komma till rätta med sitt missbruk och vad som står till buds för den som är arbetslös eller förtidspensionerad och som saknar både ekonomiska och sociala resurser.

I några fall kan det också gå rutin i offerbekännelserna. När jag slog upp tidningen för några veckor sedan råkade jag se en välkänd tv-personlighet som efter en rad framgångar äntligen hade fattat vad som krävdes av honom, att vara ett offer. Han avslöjade:

- Jag var litet utanför när jag var liten.

Samtidigt som avståndet mellan dem som har tillgång till det offentliga rummet och alla andra blir större, är bilden i media att avståndet krymper: vi är ju alla offer. Den välkände politikern är anorektiker, teaterchefen är alkoholist och akademiledamoten blev mobbad som barn. Samhällets olycksbarn har tagit över offentligheten.

Det tycks som en del makthavare faktiskt känner sig mer trygga i sin offerroll än i sin beslutsfattande funktion. När jag vid ett tillfälle intervjuade en riksdagskvinna rörande ett ovanligt karskt och frispråkigt uttalande verkade det göra henne illa till mods.

När vi däremot kom in på hennes ätstörningar (även de noggrant redovisade i offentligheten), sken hon upp.

Just det. Det var ju offer hon var!

Beredvilligheten att vara offer förefaller avta nedåt i samhällspyramiden.

I veckans nummer av tidningen Dagens arbete ställs frågan varför arbetarklassen alltid utmålas som offer i media.

Flera arbetare från nedlagda industrier kommer till tals och berättar hur de använts just som offer och hur den samhällskonflikt de varit indragna i beskrivits i privata, terapeutiska termer. Om och om igen tvingas de av media besvara frågan:

Hur känns det nu då?

Några varslade metallare berättar hur de ställts upp framför en kamera och instruerats att se ledsna ut.

När arbetarklassen uttalar sig i pressen sker det med ord som: Vi är som förlamade.

Här uppstår den paradoxala situationen att den samhällsklass som faktisk ofta blir offer för andras beslut själv känner en stor tveksamhet inför att utmålas som offer.Man hör sällan någon framstående person utbrista i tv-soffan: Jag har druckit i tjugo år och jag super fortfarande!

Carl Hamilton