Bush följde inte med på Beatles musikaliska resa

KOLUMNISTER

Häromdagen läste jag någonting roligt. Det handlade om Beatles. Tanken, om jag förstod det rätt, var att Beatles började som en sak, men slutade som en helt annan. Och de som lyssnade (i vart fall de som var under 25), följde med på resan.

Beatles började som någonting otroligt enkelt och sammanhållet och slutade som motsatsen.

Ibland funderar jag på vilka svenska politiker som hade ett rockband när de gick i högstadiet. Jag tror att det kan vara en intressant fråga. Kanske har det att göra med vilken upplevelse man vill ge sina medmänni-skor från en scen. Om man vill gömma sig bakom en glittrande Fender Stratocaster eller en talarstol i björkfaner.

Nu har de som var kring 20 då, hunnit bli 35 år äldre. Några av dem styr världens öden.

Tony Blair spelade gitarr och sjöng i ett band som hette Ugly Rumours (elaka rykten). För en tid sen blev han ombedd att sjunga något av Beatles varpå hans hustru Cherie kastade sig ut i en lycklig When I"m sixtyfour, medan Blair själv bet ihop.

I USA har alla politiker i Beatlesgenerationen gjort resan från She loves you (yeah, yeah, yeah) till Come together. Från mammas blåbärspaj till kaos.

Senator John Kerry, som kommer att utmana George Bush i höstens presidentval, hade ett band som hette The Electras. De spelade faktiskt in en skiva och musiken var, åtminstone enligt Kerry själv, "tidig surfmusik".

Kerrys favoritplatta alla kategorier är Beatles Abbey Road. John Edwards, en annan av de demokratiska utmanarkandidaterna, och den som förmodligen hade haft störst chans att besegra Bush, spelar i likhet med Bill Clinton saxofon och gillar också Beatles. Howard Dean spelar gitarr och munspel, hans favoritbeatle var George Harrison. Generalen, numera politikern, Wesley Clarks favoritlåt är Yellow Submarine.

Som vanligt summerar förre vicepresidenten Al Gore läget bäst, eller i vart fall mest pretentiöst:

- Det var inte bara ett nytt sound, analyserar Gore. Det var någonting annat som var nytt med Beatles. En ny känslighet, en sån otrolig gestalt (helhetskänsla) som de hade.

Undantaget i denna generation av rockande amerikanska politiker är George Bush.

Inte bara för att han har så mycket av det som kan sammanfattas med raden Happiness is a warm gun, utan just på grund av sin relation till Beatles. Fast på ett djupare plan. Resan som hela hans generation har gjort från det enkla till det sönderslagna.

Bush gillar de tidiga Beatles.

- Men sen blev de lite knäppa. Jag gillade inte de där senare grejerna när de blev konstiga.

President Bush föredrar countrymusik.

Carl Hamilton