Det svåra är att tina en djupfryst politiker

KOLUMNISTER

En gång letade jag efter en politiker som hamnat i hetluften. Han jagades av media och hetsades av myndigheterna. Det var väl inte något riktigt stort mediadrev, men i alla fall ett litet. En kvällstidningsjournalist lurade utanför radhuset. Några partikollegor hade vägrat uttala sig - och det är alltid ett dåligt tecken.

Men jag fick för mig att någonstans bland alla undanglidningar och halvsanningar fanns det ett besked som faktiskt kunde vända hela historien.

Självklart fick jag inte tala med personen ifråga. Det får man aldrig numera. Istället hänvisades jag till en pressekreterare. När jag sa att jag ville intervjua hans uppdragsgivare, förklarade pressekreteraren glatt:

-Jag har fryst honom.

Det lät så definitivt att jag såg framför mig hur han inte bara hade stannat urverket, utan lagt politikern på is.

Sedan analyserade han den uppkomna situationen med påfallande gott humör. När han skulle beskriva vad media tyckte och trodde, och hur han själv hade hanterat problemen, tilltog entusiasmen. Pressekreteraren kunde till och med tillåta sig ett litet självironiskt skämt.

Ja, han lät väl ungefär som den jagade politikern borde ha gjort, men av någon anledning inte kunde, i synnerhet inte nu när han var fryst.

Pressekreteraren var som den bakvända spegelbilden till de mediekritiker som hävdar att hela medievärlden är en enda stor konspiration. Det finns någon längst däruppe, eller därnere, hur man nu ser på det, som bestämmer vad som ska stå på löpsedeln och avhandlas i debatten. Men då glömmer de bort att det finns någon annan som bestämmer vem som inte tänker brinna på första sidan.

Kommunikationsexperter och pressekreterare. De som har fingret på frysknappen. De som tänker lura pressen på konfekten.

De kommande dagarna spekulerade man i media var den skandaliserade politikern egentligen hade tagit vägen. Satt han i krismöten? Hade han fockats av sina partikamrater? Eller, hade han brutit samman? Det var med en viss tillfredsställelse jag iakttog hela skådespelet. Jag hade visserligen inte fått min intervju, men jag hade fått det som var bättre: information. Jag visste.

En vecka senare ringde jag upp pressekreteraren. Det fanns något avigt i hans röst när han svarade. Jag var tvungen att fråga om politikern var redo att tala.

-Ska han ge sin version nu?

Då blev det tyst.

Det svåra är trots allt inte nedfrysningen, utan upptiningen.

Carl Hamilton