Ingen vet hur man firar nationaldagen

KOLUMNISTER

Jesus från Nasaret fick bilda sin kyrka på en vardag – annandag pingst blev arbetsdag – medan vi väntade på att ta itu med viktigare saker.

På måndag är det svenska flaggans dag och Sveriges nationaldag, och för första gången är dessa bemärkelsedagar röd helgdag. Fast denna urgamla tradition är så ny att de flesta almanackor fortfarande visar svart.

Nationaldag blev sjätte juni så sent som 1983.

Trots att Sverige är en gammal nation och en nation som uppvisar alla kännetecken på vad en nation bör vara, så är det ingen som har kommit på hur det ska firas. Men det ska firas. En hel dag till och med.

Vi har gemensamt språk, gemensam historia, relativt homogen befolkning, säkra och stabila gränser genom historien. Sverige är inte bara det sjunkna Atlantis, vi är urmodellen.

Ändå är det ingen som riktigt vet hur detta ska högtidlighållas.

En del kallhamrade politiska reportrar har cyniskt förklarat att de svenska politikernas intresse för att fira den svenska nationaldagen väcktes först när vi kom med i EU. Makthavarna oroade sig över att vi skulle glömma bort gamla Sverige, nu när vi släpptes in i den europeiska gemenskapen.

Vi glömmer inte Sverige.

Problemet är bara: Hur ska det firas?

Normalt är en tradition någonting som först uppstår och därefter upprätthålls med pompa och ståt, eller med mer folkliga vanor som dans kring granen, eller sill och nubbe.

Men på måndag morgon kommer många svenskar att vara överrrumplade av sin nyvunna ledighet, sätta sig upp med en fråga ringande i huvudet: Hur gör man?

Ska man ge sig av mot Skansen, spontansjunga Du gamla du fria, eller bara känna sig särskilt svensk?

Norrmännen är ju världsmästare på nationaldagsfirande och ofta uppmanas vi att lära av grannen. Men frågan är om det passar oss svenskar att vifta med små blå-gula pappersflaggor.

Vad är det som fattas Sverige?

Ingenting mer än krig, inbördeskrig och ockupation.

Vi är ena lyckliga skitar. Vi vet inte hur man firar sin nationaldag.

Men måste jag välja, är min egen favorit bland nationaldagsevenemangen en mottagning i Blå Hallen för alla som blivit nya svenska medborgare under året. En både värdig och känslosam ceremoni för de landsmän som verkligen förmår uppskatta vad vi andra tar för givet.

Eller kanske man skulle ge sig ut i skogen och bara höra blåsten sjunga genom trädkronorna. Det är ju ändå där de flesta av oss trivs bäst.

Carl Hamilton