Gärdestads mörker gör sommaren ljus

KOLUMNISTER

Försoning. Ett litet ord som inte riktigt passar in.

Jag måste erkänna att jag aldrig riktigt gillade Ted Gärdestads musik när det begav sig. Ted lät som en flicka. Faktum är att Ted såg ut som en flicka. Märkligt nog var det bara flickor som lyssnade på hans musik. Det fanns alltså en grundläggande orättvisa förknippad med Ted Gärdestad. Samtidigt som han lät som en flicka hade han uppenbarligen lyckats upprätta en helt annan typ av direktkontakt med det motsatta könet. De satt inne på sina flickrum och spelade Teds skivor med tända aromljus medan de drack te och suckade.

En gång i tiden fanns det en bok som hette: riktiga män äter inte sushi.

Nåväl. Riktiga killar lyssnade inte på Ted Gärdestad.

Men det har ändrat sig. Numera lyssnar alla på Ted Gärdestads musik.

Häromkvällen – på nationaldagen – visade tv en konsert från Göteborg med just Teds musik. Konferenciern kom in och sa om brodern – ”Kenneth” (alla är förnamn med varandra på en minneskonsert och alla låter som om de hade varit bästa vänner med festföremålet): Kenneths texter ”tryfferade” musiken, enligt konferenciern.

Tryfferade? Det betyder ungefär att sätta guldkant på eller fylla ut.

Faktum är att ovanligt många av Kenneth Gärdestads texter antyder att någonting inte riktigt är som det ska vara. Att musiken ljuger.

Just när man trodde att det var dags för sommarlov och man glammar på om sol, vind och vatten, får man veta att det är hög tid för – försoning.

Som om det pågick en strid.

För ungefär tio år sen gjorde någon tv-kanal en konsert med Ted och det var rätt uppenbart att det var en svårt plågad människa som uppträdde. Ted spelade sina gamla låtar. Och lät exakt som på originalplattorna.

Det var spöklikt att höra detta lätta, luftiga tjugo år gamla ljud och se en människa som var på väg att falla sönder inför ens ögon.

Men på konserten häromdagen var det mest sol från molnfri himmel. Undantaget var Janne Schaffer som inte deltog på samma glada skolavslutning, utan verkade vara inlåst i källaren med skolkuratorn när han förvandlade ”Jag vill ha en egen måne” till ett desperat skrik på hjälp.

Den ljusa sidan hos Ted och Kenneth förutsätter det mörka.

Precis som sommaren.

Carl Hamilton