Åsa borrar sönder mannens självbild

KOLUMNISTER

Jag ser i tidningen att feministerna känner sig vilsna i sin kvinnoroll.

Inget att förvånas över kanske, eftersom mannen sedan länge är vilsen i sin mansroll. Könen definierar varandra, något annat vore otänkbart.

De så kallade mansforskarna konstaterar numera ganska belåtet att unga män gärna sminkar sig, talar öppet och länge om sina känslor och faktiskt kan amma om de bara lägger manken till.

Det är inte alltid så lustigt att vara man. I förrgår kunde man läsa i Aftonbladet att kvinnor skrattar när någonting är roligt. Män skrattar när kompisarna gör det.

Den typiske kvinnomisshandlaren är inte - som statistiken märkligt nog envisas med att visa - en missbrukare, ofta kriminellt belastad, utan kort och gott: en man.

Ett slags symboliskt dråpslag mot mannens självbild är väl den gigantiska tvåhundrafemtio meter långa och 3200 ton tunga borr som efter sju sorger och åtta bedrövelser ska penetrera Hallandsåsen. Efter att av de ansvariga (männen) ha blivit beskriven i en målande orgie av ingenjörspornografi, komplett med roterande blågul borrkrona, har monstret för säkerhets skull fått ett kvinnonamn - Åsa.

Den moderna mannen. En orienterare som tappat sin kompass och sin papperslapp och nu måste springa på känsla.

Men frågan är vad feministerna anser vara den korrekta kvinnliga motsvarigheten. Svaret kommer att sökas i texterna. Knappast med kvinnlig humor, däremot med stor stränghet.

Vad är viktigast, att vara en glad karriärist eller en nöjd mamma? Frågan är meningslös så länge man inte bestämmer sig för vem man ska fråga.

Jag misstror ideologier som inte vill hänvisa till någonting utanför sig själva.

För de osäkra männen finns i alla fall en sista stöttepelare att hålla sig i: feministiskt initiativ. Fis beskrivning av mannen är lika entydig som i en Hollywoodfilm från femtiotalet. Att förtecknen är starkt negativa kan nog många stå ut med.

Hos fi är mannen fortfarande ofattbart stark, dominerande, beslutsför, bestämt konservativ och styr över sin kvinna med järnhand.

I den postmoderna förvirringen tänker nog en och annan man i tysthet: Tänk om man ändå kunde vara som Schyman säger att vi är.

Bara hos fi är mannen fortfarande man.

Carl Hamilton