Vi älskar Kikki för att hon inte är bäst

KOLUMNISTER

Jag vet nästan ingenting om Kikki Danielssons yrkesverksamma liv. För mig kan hon vara svensk mästare i höjdhopp. Ändå vet jag mer om Kikki Danielssons privatliv än om de flesta personer i min närhet. Det har passerat en hel del löpsedlar genom åren. Och jag har förstått att livet inte enbart varit nådigt.

Kikki Danielsson får mig att tänka på något jag läste om religion. Ett av religionens starkaste säljargument har ju alltid varit löftet om en idealtillvaro ovan där.

I dag verkar löftet om ett hägrande paradis så urvattnat, alternativt så hotfullt, att vi har glömt vad det en gång innebar för det liv som ska levas.

Om perfektion hörde till livet efter detta, så kunde den jordiska tillvaron få vara litet lagom, mänskligt bra. Livet kunde vara bristfälligt utan att vara fel.

Den viktigaste konsekvensen av ett sekulariserat samhälle är inte att människor slutar tro på paradiset, utan att vi börjar tro den jordiska tillvaron om alltför mycket. Kravet på perfektion tenderar att förskjutas från livet efter till livet före döden.

I takt med att massmedia-kulturen har blivit mindre intresserad av nyheter, har den kommit att överta religionens utställda löfte om perfektion efter döden. Men media erbjuder perfektion - här och nu.

Bantningskurer, skönhetstips och plastikoperationer lovar oss perfekta kroppar. Smalare, starkare, snyggare. Karriärrådgivare instruerar oss hur vi ska lägga upp vårt yrkesliv för att få bättre jobb och tjäna mer pengar. Samlevnadsexperter talar om hur vi ska hitta den rätte, alternativt bli kvitt den för tillfället felaktige. Sexrådgivare vet svaret på hur vi ska få ett perfekt sexliv.

Livet ska vara perfekt, inte bara i allmänhet, utan i varje ögonblick och i varje aspekt. Om vi inte är lyckliga är någonting fel.

Religionen gav förlåtelse för det imperfekta. En både realistisk och rimlig hållning eftersom strävan efter en jordisk paradistillvaro är starkt ångestskapande. Och det är säkert därför vi gillar personer som vågar vara bristfälliga, som fortsätter att hoppas fast de river ut sig.

De påminner oss om en annan tid, när det kantstötta och det imperfekta var en accepterad del av livet.

Därför gillar vi människan Kikki Danielsson.

Carl Hamilton