Den svenska lyckan – ett blågult spöke

KOLUMNISTER

Vi som har det så bra, sa hon. Hjulen snurrar på högvarv. Och ändå?

Och ändå. Det var inte första gången Maria återvände till Argentina, men den här gången var det annorlunda.

Ja, alla som har skrålat om Samboronbon vet. Pampas och tango. Det finns en romantik med solen: varma men fattiga länder. Fattiga och genuina och så där.

Men det var inte riktigt så det var. Sen hon kom hit har hon inte haft någon annan önskan än att leva i Sverige. Hon trivs i Sverige.

Hennes barn är födda här.

Men resandet ger dubbla perspektiv. En möjlighet att jämföra. Den här gången kom hon tillbaka till Sverige med en undran: det är någonting som faktiskt fungerar där borta, men uppenbarligen inte här.

Barnen blommade ut och tyckte om att ha föräldrar som var just föräldrar, utan att det kändes som ett fruktansvärt personligt nederlag.

Sextioåringarna följde med på diskotek sent på natten. Ingenting konstigt med det, visade det sig. Fastrar och farbröder. Alla på väg ner till havet för att se solen stiga upp. Unga, gamla, medelålders.

Kvinnor och män dansade tango.

För första gången kom hon tillbaka med misstanken att det var något som gått snett här i Sverige. Ett slags kramp.

Vi är naturligtvis allihop bergfast övertygade om att lyckan är någonting individuellt. Så har vi blivit lärda. Så måste det vara. Men lek med tanken att lycka är en kollektiv känsla och att vi helt enkelt inte har varit särskilt framgångsrika på det området.

Hur kommer det sig att vi inte är lyckligare, när vi har det så bra?

Vi säger: jag vill bli sedd för den jag är, inte för mitt kön.

Jag vill bli sedd för den jag är, inte för min ålder. Jag vill vara den jag är, inte barn eller vuxen.

Men på tidningarnas löp läser jag om barn som inte kan (eller vill) tala med sina föräldrar, utan ringer till en krisjour.

Att självförverkligande skulle finnas vid sidan om strukturerna, är en illusion som vi tycker om att hänge oss åt. Fritt svävande vid sidan om kön, ålder och social- grupp finns det ett jag. Det rena, fria jaget.

Ett slags blågult andeväsen, könlöst, klasslöst och till ålder obestämbart. Och lyckligt. Mycket lyckligt.

Om detta svenska ”jag” finns mycket vackert att säga. Men det dansar inte tango.

Carl Hamilton