Alla begåvade är inte smarta

KOLUMNISTER

Alla minns väl upprorsmakaren McMurphy i filmen ”Gökboet”. I en scen tar han med sina medpatienter från sinnessjukhuset på en båtutflykt, men påstår att det är en samling lätt excentriska men välrenommerade professorer som ska ut och fiska.

Förvandlingsnumret påverkar inte bara omgivningen som behandlar de utflugna dårarna med den största aktning och uppmärksamt lyssnar till deras obegripliga utläggningar. Även de utstötta får ny självrespekt.

Dessa bilder kom för mig medan jag njöt av årets Nobelpristagare i ”Snillen spekulerar”.

Detta var vetenskapsmän som uppenbarligen under lång tid hade borrat var sitt mycket djupt men extremt smalt hål i någon därför avsedd vetenskaplig stenbädd. Nu satt de på botten av detta hål och skulle betrakta världen.

Världen visade sig vara en liten vit fläck, långt långt där uppe. Världen var bra liten.

Vad man än bollade åt dessa suveräna snillen, så kom det tillbaks en suveränt banal och intetsägande reaktion.

Naturvetenskapen av i dag består i en långt driven specialisering som uppenbarligen har givit ytterst små spridningseffekter i termer av förståelse för annat än det egna ämnet. Ungefär som en viss typ av elit-idrottsmän som är fullkomligt fenomenala på att hoppa högt eller har förfinat kälkåkandet till en skön konst, men vid sidan av detta inte kan mycket mer än att dra på och av sig träningsbyxorna.

Moderatorn läste upp ett brev från en flicka i det forna Jugoslavien som drömde om att få viga sitt liv åt vetenskapen, men saknade skolor, laboratorier, lärare. Snillena missuppfattade hela frågeställningen och började genast intyga hur överlägsna de amerikanska universiteten var. En professor berättade att han också var uppfödd ”på landet”, men hade kompenserat genom att som liten läsa böcker.

Den som inbillade sig att vetenskapen skulle ha satt dessa upphöjda pristagare i förbindelse med övriga delar av mänskligheten blev grymt besviken. Något annat perspektiv än det individuella och det amerikanska existerade inte. Av sex Nobelpristagare förmådde ingen göra det enkla konstateradet att det är en skam att livschanserna är så orättvist fördelade.

Alltihop var alltså mycket trösterikt. Stor begåvning garanterar ingenting alls.