Peter Wallenberg lustmördade i tv

KOLUMNISTER

SVT:s spännande hjältesaga om familjen Wallenberg var berättad och klippt med den moderna tidens fascination för en fabel som har en inneboende logik. Det var i högsta grad rättvist att den fann en stor publik.

Vi fick se seriens självklara gravitationspunkt, en avtärd men seg familjepatriark uppallad i olika soffor från Svenskt Tenn. Peter Wallenberg, som tvingats ta farväl av cigaretter och cigarrer, sög nu lustfyllt på sin pipa som om det hade varit munstycket till en syrgastub.

Och – han triumferade.

Som observatör har man alltid haft en känsla av att Peter Wallenberg hållt inne med vad han tyckt. Seriens arkivbilder stödde det intrycket. Buddhalik, otydlig, surmulen.

Det har funnits ett drag av självömkan i Wallenbergs retorik. Han har tyckt så förskräckligt synd om sig själv. Så mycket makt, så mycket

pengar och så mycket av det gratis, att hälften kunde räcka. Men häften har å andra sidan aldrig räckt.

Detta furstliga gnäll har fortplantat sig neråt i pyramiden, insupits av hans löjtnanter och blivit en sfäregenskap. Genom åren har vi lärt oss att känna igen denna märkliga psykologiska underart, svensk exportdirektör, en kombination av flåbuse och prinsessan på ärten.

Och nu, i elfte timmen, en metamorfos. I stället för maktens vattniga fiskögon, buspojkens rackarglimt. Krampen hade släppt. I tv var Wallenberg verbal, rolig – full i fan. En stor aktör gav en sista paradföreställning.

Peter Wallenberg gnällde inte, han lustmördade. Och som han slog ihjäl. Percy, PG och inte minst – Pappa.

Samtliga avrättades ve­der­börligen, kanske inte alltid med florettlik elegans, men alltid med den enda sanna glädje vi känner.

Vittnesmålet var inte bara förbluffande i sin öppenhet, och intressant. Det var mänskligt.

En stor del av den långa intervjun var naturligtvis en konversation med dem som redan gått vidare. Seriens huvudperson rörde sig på många sätt i dödens närhet, och han har aldrig känts så levande. Men wallenbergarna blir inte riktigt levande förrän efteråt.

Efter Marcus kommer Marcus. Och efter Marcus kommer Marcus igen. Efter Peter Peter.

Kroppens tid är kort. Kapitalet är evigt. Wallenbergare dör inte. De återföds.

Carl Hamilton