Snälla USA, lös inte er kris som vi gjorde!

KOLUMNISTER

För USA:s regering gäller det nu att undvika att den finansiella härdsmältan fortplantar sig till den reala ekonomin och förvandlas till en regelrätt depression. Så ser uppgiften ut och de ansvariga vet om det. Amerika kommer ihåg erfarenheterna från trettiotalet, då man gjorde fel.

Mitt i detta dramatiska skeende har två oväntade figurer dykt upp på den amerikanska scenen, som räddare i nöden. Två svenskar. Bo Lundgren och Urban Bäckström.

Enligt uppgifter i den internationella pressen har Bo Lundgren, ”bankminister” i 90-talets Bildt-regering, varit i New York för att dela med sig av de svenska erfarenheterna.

Så här beskrivs det:

Svenskarna såg till att snabbt reparera skadorna efter fastighets- och finanskrisen. Staten återkapitaliserade bankerna. Regeringen krävde aktier i bankerna som motprestation. Hårda krav ställdes på de gamla ägarna. Folket måste hållas skadeslöst.

Beskrivningen av 90-talets kris har inte oväntat Lundgren själv som hjälten som rider in på en vit springare och undsätter de utsatta och hjälplösa skattebetalarna.

Hans partikamrat Urban Bäckström, då Lundgrens statssekreterare, numera vd för Svenskt Näringsliv, understöder inför en internationell publik:

–?Allmänheten kommer inte att stödja en plan om man låter de gamla aktieägarna behålla någonting, slår Bäckström fast.

Det är en fin historia. Synd att den inte är sann.

Ägarna till de svenska bankerna var minst av allt intresserade av att bära kostnaden för sina egna excesser. Och regeringen själv hävdade in i det sista att det över huvud taget inte fanns någon finanskris.

Den enda svenska bank som återkapitaliserades på ett förnuftigt sätt var Nordbanken, där staten själv var majoritetsägare. De dåliga lånen lyftes ut, friska pengar sköts till så att banken åter kunde fungera.

Men Nordbanken tilläts aldrig göra det den skulle: tjäna allmänheten. Det satte banklobbyn stopp för.

Och tvärtemot vad Lundgren och Bäckström försöker göra gällande, gick inte de privata ägarna i Nordbanken lottlösa från det utbrända huset. Regeringen Bildt ersatte dem rundhänt trots att det verkliga värdet på aktierna var – noll. Det utgick till och med en premie utöver aktiekursen.

En av de aktieägare som belönades så generöst var Erik Penser vars vidlyftiga affärer hade bidragit till att tvinga banken på knä.

Regeringen Bildt delade ut slarvbonus.

I verkligheten hade den svenska lösning som bland annat Bo Lundgren signerade, ett helt annat upplägg än den Lundgren beskriver i New York. Storbankerna fick klå sina kunder i lugn och ro. Med skyhöga räntemarginaler återställdes bankernas förstörda balansräkningar. Mitt under depressionen badade storbankerna i vinster.

Svenska folkets egen bank, Nordbanken, förbjöds att konkurrera.

Resultatet? Precis det amerikanerna vill undvika. Ekonomin förstördes.

 Det finns ett grundläggande, långsiktigt problem i denna liksom tidigare finanskriser, som förr eller senare måste hanteras. Det har att göra med att branschen söker överavkastning och överavkastning kan bara nås genom att ta risk. Bonusar och övervinster lägger direktörerna och ägarna själva vantarna på, men risken får bäras av någon annan.

Problemet är långtifrån obekant och idéer till lösningar finns. Men finanslobbyn sätter stopp.

Och här finns ytterligare en svensk erfarenhet. Problemet här hemma var inte att ingen förstod vad som höll på att hända vid 90-talets början. Det fanns förnuftiga röster under hela krisförloppet. Men de sorterades ut. Kvar blev de giriga och de inkompetenta.

Sverige är unikt endast i den mening att vi tillhör ett av de få länder som faktiskt har hemmatillverkat en depression och de ansvariga har hållits skadeslösa. På så sätt har Lundgren och Bäckström något viktigt att meddela amerikanerna:

Gör tvärtemot vad vi gjorde, så kan det här sluta väl.