Problemet är ett helt annat – vi möts aldrig

KOLUMNISTER

Att invandrare och deras barn ska ha rätt att slippa följa svenska normer, är svaret på ett falskt problem påhittat i medias skenvärld.

För invandrare och framför allt deras barn i de stora underklassförorterna ser saken dramatiskt annorlunda ut.

Många vet inte med säkerhet vad svenska normer är, därför att de så sällan möter infödda svenskar.

Mamman till en av min sons kompisar som bor i en invandrartät förort berättar att på dagis var samtliga barn födda av utländska föräldrar. Också dagisföreståndarna var födda utomlands. Det var naturligtvis svårt för ungarna att lära sig tala bra svenska, att tala utan brytning en omöjlighet.

Själv född i utlandet var hon tvungen föra en lång seg kampanj för att få in sin son på ett dagis med barn som kunde tala bra svenska. Varje dag reste hon därför med sin pojke en timma i varje riktning för att ge honom en chans att komma in i det svenska majoritetssamhället.

Verklig frihet är inte att strunta i normen, utan att känna till den.

Något tvång att skaka hand finns inte, däremot en sedvänja. Frågan är inte om den är rätt eller fel, utan om den fungerar.

Vi klär oss inom ganska smala ramar när vi är på jobbet. Vi gillar normalt inte klädesplagg som uttrycker en politisk eller religiös åsikt. När vi äter sitter vi på stolen och har maten på bordet. Den som gör tvärtom väcker frågor och måste förklara sig.

Ingen reagerar över att barnen klär ut sig till halloween. Men när bankdirektören dyker upp som vampyr väcker det (oaktat symboliken) frågor och misstänksamhet.

Man kan gilla eller ogilla normen, men de flesta följer den därför att det är praktiskt.

Sedvänjor förändras och ett av skälen är att människor från andra kulturer flyttar in. Men det är inte samma sak som att de nyinflyttade kan göra som de själva vill utan att det får konsekvenser.

Att hälsa, klä sig och dela en måltid är det enkla. Det offentliga livet består av hundratals tysta överenskommelser som gör att det fungerar någorlunda smärtfritt och utan alltför många onödiga konflikter.

Den som inte behärskar koderna hamnar utanför.

Integrationspolitiken sådan den bedrivits de senaste tjugofem åren har i långa stycken havererat.

Fakta är som alla vet deprimerande: arbetslösheten är mer än dubbelt så hög bland utlandsfödda. Högkonjunkturen kom dem bara undantagsvis till del. Hälsotillstånd-et är väsentligt sämre.

När jag frågar personer som arbetar praktiskt med integrationsfrågor om hur stor samhörighetskänslan med det svenska samhället är i de stora invandrartäta förorterna, blir svaret nedslående.

Här är frågan inte om muslimska kvinnor ska ha rätt eller inte att slippa ta svenska män i handen, utan att muslimska kvinnor nästan aldrig möter en svensk man.

De destruktiva strukturerna har satt sig. De infödda svenskar som arbetar för stat och kommun med integrationsfrågor vill väl, men efter många års slit har cynismen satt in och klockan sjutton reser man sig från sin kontorsstol och åker hem till sin våning i city eller radhuset i en helt annan typ av förort.

Att säga till dessa de underprivilegierade, födda utanför landets gränser och deras barn, att ni får gärna tala ert eget språk, ni får gärna hälsa på ert eget sätt, ni får gärna gå klädda i er religiösa nikab – det är inte tolerans.

Det är bara de privilegierades hån.

Den senaste veckan har ägnats åt en debatt om Halal-tv. Jag förstår de många svenska muslimer som blir upprörda över att bli representerade på detta sätt.

Ett smyginspelat gräl har analyserats på längden och tvären.

Men ingen har frågat hur grälet slutade.

När vi väl hade rensat luften kunde vi genomföra den planerade intervjun. Därefter bugade vi och skakade hand och skildes åt under ömsesidig respekt.