Vågar Borg vrida om armarna på bankerna?

KOLUMNISTER

Finansminister Anders Borg lovade härom dagen, enligt affärspressen, att vrida om armarna på bankerna. Bakgrunden är att de fyra storbankerna på ett närmast provocerande sätt sätter sina egna intressen framför kundernas och samhällsekonomin.

Riksbanken har sänkt räntorna, men bankerna följer inte efter. Ränte­marginalen ökar. Kredit­givningen har stannat av.

Men menar Borg allvar?

Ingen regering har hittills vågat ta itu med bankkartellen.

Samtidigt som Borg lovar att vrida om armarna på bankerna, vill han privatisera sitt eget låneinstitut SBAB, som har fungerat som effektiv prispressare på bolånemarknaden.

Precis vad bankkartellen har krävt i åratal. Konkurrens uppskattas ej.

Allt detta påminner litet om finansminister Anne Wibble som på sin tid storstilat välkomnade all världens banker att komma till Sverige och konkurrera. Fast den bank hon själv faktiskt kontrollerade – Nordbanken – fick under inga omständigheter användas för samma syfte.

Det sägs att Anders Borg är av en annan kaliber än Anne Wibble. Låt oss hoppas det, för vår egen skull. Men ännu har han inte gått igenom sitt elddop.

I USA råder panik. De tre stora biltillverkarna, företag laddade med gammal industriell symbolik, står på ruinens brant. Finansmarknaden har kortslutits. Arbetslösheten rusar.

I övriga världen: oro och osäkerhet.

För några veckor sedan skrev jag på denna plats att verkligheten kommer att tvinga politikerna att bryta mot sina självpåtagna normer. Två av de mest ihärdiga normvännerna, förre finansministern Erik Åsbrink och förre riksbankschefen Urban Bäckström, har i veckan föreslagit just detta. Allvaret i situationen kräver att Moder Svea släpps ut ur tvångströjan.

Normförespråkarna brukar inpränta att poängen med normerna är att de alltid ska gälla. Svea ska surras vid masten, med tröja och allt. Några undantag gives icke.

En av de viktigaste normerna är statsbudgetens utgiftstak.

Många svenskar känner nog en stark förståelse för tanken att statens utgifter ska hållas under strikt kontroll. Vi gillar inte politiker som slösar med allmänna medel. Vi vill att staten ska vara stark och affärerna i ordning. Inte minst för att kunna skydda de mest utsatta i svåra tider.

Men normen säger något annat.

Om statens utgifter exploderar på grund av snabbt ökad arbetslöshet, kräver normen att regeringen skär i utgifterna. Då minskar efterfrågan och arbetslösheten ökar ytterligare. Då måste regeringen skära i utgifterna. Då ökar arbetslösheten. Då måste regeringen skära …

Ju mer man spar desto fattigare blir man.

Nu säger både Åsbrink och Bäckström att statens budget måste användas aktivt. Den inhemska efterfrågan måste hållas uppe. Pensionerna säkras. Åsbrink är socialdemokrat, Bäckström moderat. Nu när ämbetskarriären är över behöver de inte längre delta i den tröttande norm­liturgin utan kan säga som det är.

Båda är i grund och botten praktiska män, inriktade på konsensus och resultat. En slags politikens eviga gråsossar.

De inser vad klockan är slagen. Tid att se om sitt hus.

Normerna måste alltså brytas, men av vem? Enligt det politiska livets absurda logik måste de som bryter mot de självpåtagna reglerna vara oantastliga. Bara de riktigt troende kan synda.

Helst skall syndarna naturligtvis komma från båda politiska blocken. Alla ska vara lika skyldiga när man uppför sig illa och gör rätt.

Bara Nixon kunde åka till Kina.

Den stora frågan bland de politiska förståsigpåarna under hösten har varit: Ska socialdemokraterna gå i allians med vänsterpartiet, eller ej?

Frågan är fel ställd. Vilket eller vilka borgerliga partier ska socialdemokraterna göra upp med?

Istället för att positionera sig inför valet om två år borde partierna koncentrera sig på nuet. Åsbrink och Bäckström har anvisat vägen.

Använd budgeten aktivt. Undvik massarbetslöshet.

Och vrid om armarna på bankerna.