Lägg vallöften och planer åt sidan och börja regera

KOLUMNISTER

Tusen personer ska sparkas från Karolinska sjukhuset

i Stockholm. Mönstret är detsamma i sjukvården runt om i landet. Om jag förstår finansdepartementet rätt, är detta någonting mycket bra. Genom att sparka folk stärks de offentliga budgeterna och möjligheterna att ta hand om de arbetslösa ökar.

Helst skulle naturligtvis samtliga offentliganställda sägas upp. Budgetarna skulle då bli urstarka.

I veckan slog finansminister

Anders Borg till:

–?Tack vare att vi har värnat starka offentliga finanser i goda tider kan vi möta nedgången utan att tvingas till nedskärningar eller skattehöjningar.

I sak är detta naturligtvis felaktigt. Det blir nedskärningar. Det blir skattehöjningar. En tredjedel av Sveriges kommuner höjer skatten nästa år.

Men låt oss dekonstruera Borgs uttalande. Vad betyder det – egentligen? Det första vi noterar är att problemet med ”nedgången” enligt Borg inte i första hand är att människor förlorar sina arbeten och samhället blir fattigare, utan att de offentliga finanserna försämras. Det är det som är problemet. Det andra är att om de offentliga finanserna försämras ska det pareras med nedskärningar och skattehöjningar.

Ur detta tämligen enkla och i sak felaktiga uttalande kan vi utläsa en hel filosofi:

Målet för den ekonomiska politiken är budgeten.

Borg gillar att likna sig själv vid Gunnar Sträng. En del ekonomijournalister brukar förtjusta upprepa liknelsen. Sträng var finansminister

i tjugoett år. Borg har varit det i två. Säkert finns det även andra likheter. Men jag har svårt att tro att den gamle lantarbetaragitatorn skulle ha gjort sig till tals för en så andefattig syn på samhällsekonomin.

Kanske skulle han ha spänt ögonen i sin unge efterträdare och bistert förklarat att sparsamhet nog är en dygd, men att statens finanser är ett medel för att uppnå en stark samhällsekonomi. Inte tvärtom.

När Borg och hans vänner steg in på finansdepartement är jag över-

tygad om att de la tio fingrar på

bibeln och svor att aldrig mer skulle en borgerlig regering lämna efter sig en kraschad budget. Nu skulle det vara ordning i statens finanser. Tredje gången gillt!

Man kan anklaga Borgs föregångare Anne Wibble för mycket, men knappast att hon inte ville spara. Ingen har talat så mycket om att spara som Wibble. Ingen har lagt så många meningslösa sparpaket som Wibble. (Fast Wibble sa inte spara, hon använde hellre uttrycket ”sanera”. Hon skulle sanera budgeten, som om det fanns ohyra i statsfinanserna.)

Det var inte brist på dygd eller vilja som fällde Anne Wibble.

Det väcker nästa fråga: fungerar Borgs sparsamhet?

Svaret är Nej.

Ur Anders Borgs senaste framträdande går det att skymta en viss nervositet. Å ena sidan slår Borg fast hur utsiktslöst det är att hålla uppe efterfrågan i en fallande ekonomi. Som alla finansministrar, både de misslyckade och de framgångsrika, har han siffror för att bygga under

sina påståenden. Enligt Borg skulle varje räddat jobb kosta miljoner och därmed förstöra hans älskade budget. Efterfrågestimulans är rent slöseri. Enligt Borg.

Men i samma föredragning skryter Borg ogenerat med att han enligt EU-kommissionen har den mest expansiva budgeten i hela Europa.

Sträng skulle ha sagt:

Hör nu, Borg, nu får ni allt ta och bestämma er!

Vi står i början av den potentiellt värsta ekonomiska krisen sedan trettiotalet. Det globala finansiella systemet är i långa stycken söndertrasat. Massarbetslöshet och krympande ekonomier hotar.

Den svenska regeringen tror fortfarande att det räcker att anpassa sina gamla planer. Regeringen Reinfeldt har efter fyra månader fortfarande ingen strategi för det uppkomna läget.

Telefonerna ringer från det ekonomiska katastrofområdet och regeringen säger: men herregud, det är ju annandag jul!

Lägg vallöften och planer åt sidan.

Börja regera.

Ni kommer att bedömas efter hur ni hanterar detta, ingenting annat.