Bolaget var för välskött för att bli privatiserat

KOLUMNISTER

För drygt femton år sedan lät Bo Lundgren (och hans regeringskollegor) svenska folket betala kostnaderna för ett sönderkört banksystem. Bank-

kartellen hade gjort bort sig, bankerna var slut. Folket fick betala. I sin egen version av vad som då hände, och som nu lanseras på global basis, socialiserade Lundgren bankväsendet, städade upp och återprivatiserade sedan till seriösa ägare. 

Denna vackra och gripande saga har det goda med sig att Lundgren numera har utrustats med superkrafter. Men – kanske vill han göra rätt nu vad som blev fel då.

Han tvekar i varje fall inte att använda sin nyvunna styrka. Efter att under förnedrande former ha blivit utmanövrerad från moderaterna torde längtan efter revansch vara stark. 

I fredags läste Lundgren lagen för SEB.

Det är numera ett väletablerat faktum att finansiella marknader tenderar att blåsa upp bubblor och att aktörerna tar överdrivna risker (som andra får stå kostnaden för).

Över hela världen diskuteras därför hur finanssektorn skall återregleras och kontrolleras.

Regleringar syftar till att ta bort handlingsalternativ för aktörer som drivna av sina djuriska instinkter uppträder på ett sätt som kan skada helheten, allas bästa.

Teoretiskt finns två sätt att styra sådana aktörer – aktörer av typen SEB. Straff av icke-önskvärt beteende och belöning av önskvärt. Respektive uppfostran som leder till bättre normer och högre moral.

Instrumentell och klassisk betingning, som det heter i läroboken.

Eller om man så vill, valet står mellan Lundgren och Reinfeldt.

Reinfeldt den nye moderaten fördömer, moraliserar, är upprörd, skakad, besviken. Lundgren förklarade i fredags iskallt för Wallenberg och Falkengren att SEB nu ställt sig utanför det statliga stödprogrammet.

Var det så ni ville ha det? 

Lundgrens mer handfasta metod kan ha att göra med att han sett samma aktörer, samma girighet och samma slarv, en gång förut.

Ett alternativ till dessa olika uppfostringsstrategier vore att bjuda in aktörer på banan som är i mindre behov av uppfostran. 

SBAB, det statliga bolåneinstitutet, är ett exempel i det lilla. SBAB är framgångsrikt och uppskattat – av allmänheten. Dock inte av bankkartellen.

När Reinfeldt komtill makten skulle SBAB privatiseras. Det hade bankkartellen krävt i åratal. Konkurrensen från det statliga låneinstitutet var orättvis, det vill säga på riktigt. Marknaden saboterades, det vill säga den fungerade bättre. Sånt kan inte tolereras.

Redan privatiseringsplanerna fördyrade självklart SBAB:s upplåning och försämrade för kunderna, men viktiga principer måste få kosta. I det här fallet principen att bankkartellen skulle fredas.

Under hösten framstod den politiken som alltmer absurd.

Det välskötta SBAB, som fungerade som prispressare, skulle alltså privatiseras och säljas till den slarviga bankkartellen som för andra gången på femton år behöver skattebetalarnas hjälp för att klara livhanken.

Nu har regeringen backat och deklarerat att SBAB skall förbli statligt och därtill få utöka sin verksamhet till vanlig bankutlåning.

Hela resan från privatisering till socialism tog fem månader. Raskt marscherat till och med för ett nytt arbetarparti.

Två gånger på femton år har bankkartellen spelat bort sitt förtroendekapital och varit tvungen att vända sig till de löntagare och företagare som man normalt lever så gott på för att be om hjälp. I det läget kan knappast ett offentligägt alternativ avföras från diskussionen.

Undantag finns förstås. Men finanssektorn har åstadkommit något som de socialistiska staterna aldrig lyckades med: göra statligt ägande attraktivt.

Jag tror att allmänheten behöver (och önskar) ett bankalternativ som inte drivs av profitmaximering och överdriven riskbenägenhet eller patologisk längtan efter bonusar, utan som faktiskt vill tjäna medborgare och företagsamhet på ett anständigt sätt.