Människan blir olycklig när livet levs offentligt

Hur bär man sig åt för att bli lycklig?

Frågan har sysselsatt människan sedan den dag hon reste sig upp på bakbenen och började reflektera över sig själv.

Religionen, politiken, konsten har påstått sig ha svaret. I dag kan en uppsjö böcker, tv-program och experter berätta hur man bör leva för att bli en bättre, mer framgångsrik lyckligare människa.

Men, hur gör människor i verkligheten? Fungerar instruktionerna?

Det finns ett rum på Harvard-universitetet i USA där en av de märkligaste studier som någonsin genomförts förvaras. Under mer än 70 år har forskarna studerat hur en liten grupp människor faktiskt bär sig åt för att leva lyckligt. För en tid sedan blev en journalist, Joshua Wolf Shenk, insläppt i rummet. Han återvände förbluffad.

Studien inleddes före andra världskriget när 268 unga män skrev in sig vid ett av USA:s elituniversitet. Många kom från välbärgade familjer och hade goda studieresultat, en del var duktiga idrottsmän, de flesta hade fått vad man konventionellt kallar en bra uppväxt i en gynnad miljö. (En av dem var John F Kennedy, senare president.)

De 268 lyckligt lottade hade alla förutsättningar att själva bestämma över sina liv och att bli lyckliga människor.

Så långt ser allt bra ut.

Därefter har de med jämna mellanrum under livet djupintervjuats, mätts och vägts i alla tänkbara dimensioner av en stab av entusiastiska psykologer och läkare. I de flesta fall har de också villigt besvarat frågor om sina yrkesval, äktenskap, familjer och sina mest privata känslor och drifter.

Och vad kokar allting ner till? Fånga dagen, var sann mot dig själv? Eller, är det mesta bestämt redan i barndomen? Är det ett tillfälligheternas spel – eller tur, vilja och karaktär som bestämmer om en människa blir lycklig?

Vad är hemligheten?

Forskarna upptäckte tidigt en student med imponerande personliga egenskaper: intelligent, gott om-

döme, god hälsa, bra föräldrar, höga ideal och mål för sitt liv. Krigshjälte. Gifte sig. Ville göra en insats för

andra. Började arbeta utomlands. Började röka. Började dricka. Började grubbla över sig själv. Gick i terapi. Gick ner sig. Fredsaktivist. Dog. En av vännerna sammanfattar: en av de mest charmerande människor jag någonsin träffat.

Framför allt verkar livet som det verkligen levs vara oväntat. Att förutsäga hur en människa kommer att få det utifrån hur han eller hon har haft det, misslyckas ständigt.

Forskarlagets chef isolerar sju faktorer som ökar sannolikheten för ett lyckligt liv. Men till slut blir förklaringarna så många att de inte förklarar någonting alls.

Livet framstår som i grunden obegripligt. En ekvation med alltför många obekanta.

Om en bestämmande faktor ska ångas fram ur materialet, verkar det snarare än luftiga principer vara:

alkoholen. Låt bli den.

Livet kan bara förstås i sin totalitet. Det är en bok utan baksidestext. Projektets chef kallar också fallstudierna för sina ryska romaner.

Det ironiska är att just detta ogripbara, människans privata jag, ”det lilla livet”, numera alltmer skjuts in i offentlighetens ljus.

Vi lever i en kultur där den tidigare åtskillnaden mellan privat och

offentligt liv rivs.

Media ropar efter det intima. Unga människor delar villigt med sig av sina privatliv, både på nätet och i den fysiska världen. Politiker upptäcker att ett förfluget ord i glada vänners lag, behandlas med större allvar än ett genomtänkt anförande från talarstolen. För att bli en offentlig person måste man bjuda på sitt mest privata. På flygplatserna rotar fantasilösa väktare igenom våra privata ägodelar på jakt efter en ledtråd till vem vi egentligen är.

Alla vill komma närmare, men kommer bara längre bort.

När det intima och privata placeras i offentligheten, blir det något annat. Konstruerat, påhittat, falskt.

Och lyckan finns någon annanstans.