Feminismen drivs av marxistisk klasskamp

I oktober 2001 la vänsterpartiet fram en riksdagsmotion med titeln ”Från jämställdhet till feminism”. Motionen saknade specifika krav eller

önskemål.

Motionärerna konstaterade bara lakoniskt att de folkvalda nu borde meddela regeringen att riksdagen ämnade krossa könsmaktsordningen. Vänsterpartiets motion är intressant därför att den visar en feminism som även om den talar om konkreta missförhållanden helt och hållet är teoridriven. Det är också tydligt vilken teori det är frågan om: ett marxistiskt klasskampsschema har krängts över jämställdhetspolitiken.

Redan motionens titel är talande: Från jämställdhet till feminism. Jämställdhet mellan könen är inte längre målet, utan ett outvecklat mellanstadium för klentrogna som det gäller att ta sig igenom och förbi. Feminismen är

å andra sidan inte medlet, utan målet.

Motionen börjar med att sammanfatta läget för Sverige (ett land som, vad man än må tycka i övrigt,

i internationella jämförelser brukar klassas som ett av de mest jämställda):

”Vänsterpartiet menar att den svenska jämställdhetspolitiken inte förmått att på något avgörande sätt utmana könsmaktsordningen.”

Därefter slår motionärerna fast vad som är orsaken till att så litet har skett:

”Den svenska jämställdhetspolitiken har byggt på samarbete mellan könen.”

Man skulle kanske förvänta sig att ett socialistiskt parti

pekade på att män och kvinnor ofta står på samma sida i sociala konflikter. Men så sker inte.

Tvärtom, vänsterpartisterna tar kraftigt avstånd från tanken att män och kvinnor skulle kunna ha gemensamma intressen som är större än det som skiljer, i stället markeras de oöverstigliga motsättningarna mellan könen. Sådana kan bara lösas genom kamp:

”Jämställdhet måste handla om mer än att lyfta kvinnor eller ge kvinnor samma rättigheter som män. Det är dags att på allvar utmana mäns makt och privilegier. Detta kräver att männens intresse som grupp måste ställas mot kvinnors gemensamma intressen.”

Och det handlar minst av allt om att männen inte skulle förstå:

”… män som grupp har ett objektivt intresse av att upprätthålla den ordning som ger dem makt och privilegier.”

Uttrycket ”objektivt intresse” är en marxistisk vändning som signalerar oförsonlighet. Män må sympatisera med kvinnokampen, det hjälps inte.

”En jämställdhetspolitik som nöjer sig med att officiellt ge könen lika rättigheter utmanar inte männens privilegier.”

I ett sådant schema blir kamp, motsättningar och konfrontation någonting mycket bra:

”Könsmotsättningarna tydliggör ojämlikheten, vilket i sin tur gör det möjligt att bekämpa ojämlikheten mellan könen.”

Här blir det framför allt tydligt att de senaste årens hårda attacker mot män som har fått bära kollektiv skuld för våldtäkter, krig, bonusar, misshandel, och så vidare, inte är överdrifter i stridens hetta, utan följer av en konsekvent genomförd analys som vunnit spridning långt utanför vänsterpartiet. Mannen är fienden – alltså, rent teoretiskt.

Alla beståndsdelarna i en marxistisk analys finns på plats, men utan ett marxistiskt innehåll. Klass har bytts mot kön. Klassförtryck mot könsmaktsordning. Kapitalister mot män. Klassförrädare mot könsförrädare.

Men kan man verkligen likställa klasskamp mellan proletärer och kapitalister med relationen mellan man och kvinna?

Motionärerna ställer inte den frågan.

Strategin är klar. Först hård, oförsonlig kamp där kön ställs mot kön och samarbete förkastas, därefter ett krossande av könsmaktsordningen och slutligen även av ”könskonstruktionsprocessen” (könet konstrueras enligt vänsterpartisterna på dagis och i skolorna). Därvid kommer de bägge könen ”man” och ”kvinna” att upphöra och vi inträder i feminismens högsta stadium, det könlösa samhället.

Motionärerna avslutar:

”Feminismen som teori utmanar gränserna för vad som är

politik.” På den punkten är det omöjligt att inte hålla med.