Får en minister bluffa?

Den något filosofiska frågeställningen om en minister får blogga, bör kompletteras med den mer praktiska frågan om en minister får bluffa.

På utrikesminister Carl Bildts blogg är svaret givet.

Efter att i månader ha vilselett, duckat och slingrat sig från frågor om sina affärsintressen, har Bildt nu – på sin egen blogg – presenterat sig som en anhängare av öppenhet. Öppenhet som koncept, alltså. Några svar ges inte.

Reaktionerna – på Carl Bildts egen blogg – är översvallande positiva.

– Stå på dig, Carl Bildt. Vi står bakom dig, Carl Bildt. Jag hyllar Carl Bildt! Jag känner mig lycklig och privilegierad av att kunna följa vår utrikesministers arbete. Carl, fantastiskt!

Bildt själv kallar hallelujakören för ”granskning”, hans entusiastiska anhängare menar att detta är en ny typ av offentlighet, överlägsen den gamla med sina kritiska murvlar.

Under nittiotalet blev många konservativa i Sverige allt mer bekymrade över Bildts brist på verklighetsförankring. Kronförsvaret hade varit en makaber fars. Botten gick ur statsfinanserna, hela industrier ödelades, en miljon svenskar passerade arbetsförmedlingarna – Bildt förklarade drömmande att en ny era hade randats. Det var inte ödeläggelse, det var statsmannakonst.

Bland unga moderater talade man om bunkergänget, och menade Bildt och hans krets. Den moderata politiken sas vara präglad av bunkermentalitet. Reinfeldt var en av dem som oroades.

Men Bildt trivdes. När kartan och terrängen skilde sig åt, gällde kartan.

Följdriktigt var USA:s vicepresident Dick Cheney en av de första politiker av rang Bildt besökte efter upphöjelsen till utrikesminister. Cheney, en arkitekt bakom Irakkriget, är känd, eller snarare ökänd, för att leva i sin egen värld befolkad av terrorister, fega liberaler, samt några ytterst få renhjärtade. En av dem är Carl Bildt.

Även rent fysiskt har Cheney valt att vända världen ryggen. Han lär periodvis vistas nere i just en bunker där han är säker för terrorister, och framförallt för journalister. Cheney framträder bara i hallstämplat ärkekonservativa sammanhang. Där be

traktas han som ett geni. Precis som sin chef George Bush avskyr han situationer där journalister fritt kan ställa frågor och han själv är tvungen att svara.

Det tog tre år och tvåtusen döda amerikaner innan Bush ville medge att det ens fanns ett problem i Irak. Cheney menar fortfarande – precis som Bildt, för övrigt – att Irak är bättre i dag än för fyra år sen.

I USA är det sedan länge en etablerad sanning, från vänster till höger, att Bush har tappat kontakt med verkligheten, att han lever i en drömvärld och är offer för önsketänkande.

Så möts dessa kretsar och Sveriges utrikesminister. Deras verklighet konstrueras nere i bunkern. Bunkern ger trygghet. I bunkern finns sanning.

För att få oss att glömma de trista (och obesvarade) frågorna kring sina affärer, vill Bildt nu att ”vi” ska göra något åt säkerhetssituationen i Irak. Vilka vi? Det är Bush och hans anhängare som har skapat den barbariska säkerhetssituationen i Irak: en medelklass på flykt, ett blodsinferno, en hel region destabiliserad och överlämnad åt extremister, mullornas Iran stärkt.

Vi varnade för detta. Bildt ville inte lyssna.

Det finns inget ”vi” gemensamt med Bush, Blair och Bildt. I verkligheten är världen sådan den är, otrevligt konkret och fylld av gråskalor.

Men på Bildts blogg är det fortfarande 1991. Statsminister Carl Bildt har just uppfunnit e-posten, nu ska Sverige räddas och sen vidare – mot världen.

Den psykologi som strömmar emot en från denna bunkerblogg präglas av den troende skarans eviga och obrutna optimism in i det sista, varje uppehåll i den pågående förtroendekrisen möts med jubelrop om att nu har det vänt!

Bildt har kanske förlorat sin trovärdighet efter vinterns trista eskapader, men herregud – mannen bloggar!