Idealen är borta med slipsen

Det kan förstås vara en tillfällighet, men samtliga manliga borgerliga partiledare har slängt slipsen. På valaffischerna tittar de mot oss i kostym och kavaj. Allting mycket propert och städat.

Men slipsen är borta.

Jag kommer ihåg mitten på sjuttiotalet när partiledarna plötsligt skaffade polisong - allihop och över en natt. Till och med Palme hade fått polisong även om hans speciella hårstil var så, ska vi kalla det bohemisk, att det aldrig märktes. Fälldin vägrade att dagtinga med sitt samvete iförd ett par gigantiska ekorrsvansar.

Teorin är att partiledarna följer folket. Och folket, det manliga, hade på den tiden låtit håret ge sig ut på egna äventyr.

Det var polisongvalet. En aning oroväckande för en socialdemokrat. För det var när polisongerna blommade som borgarna tog makten efter att ha väntat ute i tamburen, välansade och nyrakade, i ett halvt sekel. Det började med ett par polisonger och slutade med ett ackumulerat bundgetunderskott på drygt trehundra miljarder.

Och nu - slipsvalet. Eller det slipslösa valet.

Mästerdetektiven Sherlock Holmes sa att ibland är det viktiga inte det som sker, utan det som inte sker. Hunden som inte skällde när den borde ha skällt. Slipsen som inte längre hänger där den ska.

Just för att den är borta syns den ju så mycket mer.

Slipsen är trots allt en symbol för manlighet. Är dessa uteblivna slipsar en hemlig genusblinkning till feministerna? I brist på en kvinnlig partiledare, erbjuder vi en slipslös. En omedveten kastrationssymbol? Den bortklippta slipsen som "en signal", som folkpartiet säger, att den nya mannen är här.

Gränslös. Slipslös.

Eller är den frånvarande slipsen bara det självklara resultatet av en ovanligt het sommar?

Ibland är en slips bara en slips.

Kanske har vi stela svenskar äntligen blivit lite mer uppknäppta i våra relationer. Framåt småtimmarna på en lyckad tillställning lägger man ju av slipsen och blir som folk är mest. Eller, varför inte, som sossar är mest. För det är ju det alla vill vara i det här valet (utom möjligen Persson). Som vilken sosse som helst.

Jag har aldrig varit med om ett val som så litet handlar om vad man tror på, och så mycket om hur man ska vinna valet.

Någonting saknas, är borta.