Kolumn

Ehsan Fadakar

Sverige välkomnade mig med öppen famn

KOLUMNISTER

Jag och Sverige firar 25 år ihop. Det har varit en underbar relation.

Jag hoppas att varje flykting som landar på Arlanda i dag kan säga samma sak 2039.
Min familj flydde Iran via Istanbul i slutet av 1989. Min mamma var konstig under hela resan. På flyget rev hon sönder våra pass. Många år senare förstod jag hur nervös hon var. När jag, mina ­syskon och min mamma landade på Arlanda var jag sju år. Vi blev eskorterade av polisen till ett vitmålat förhörsrum. Den morgonen fick jag en chokladboll till frukost. Än i dag älskar jag choklad­bollar.

Vi placerades på flyktingförläggningen i Karlslund utanför Stockholm. Tre månader senare flyttades vi till en förläggning i Kristineberg, Lycksele. Vi var många iranier där. Jag spelade ­pingis i fem månader. Min bror var schackgeniet. En dag var min mamma borta. Panikslagen hittade jag henne ­gråtande. Hon visade ett papper, höll om mig och berättade: Vi hade fått uppehållstillstånd.
Invandrarverket, som det hette på den tiden, lät oss veta att Piteå ­kommun ville ta emot oss. Underbara, älskade Norrland. Piteå öppnade sina armar för att hjälpa oss i ett främmande land. Min mamma fick snart ett jobb på ett kafé. Grannen hjälpte henne att öppna ett sparbankskonto för oss barn. En annan granne hjälpte henne att köpa en bil. Den var grön. Jag placerades i en klass där alla var svenskar. Min mamma har berättat att jag höll tyst i ett år och en dag ­talade jag plötsligt flytande svenska. Mina lärare känner jag så stor kärlek för, trots att jag inte längre minns dem.

Vi blev en del av Sverige. Vi blev svenskar.

Jag kommer aldrig att glömma den solidaritet lilla Piteå visade min lilla familj. De hade inte en aning om vad vi kunde erbjuda Sverige, men det betydde inte så mycket. Vi var medmänniskor som behövde ett nytt hem.
Därför gör Sverige 2014 mig ­ledsen. Ordet solidaritet, bland de ­finaste ord som finns, är utdöende. Rika kommuner vägrar att ta emot flyktingbarn. De tävlar i dåliga ur­säkter för att förklara sina stängda dörrar. Flyktingar som förlorat barn, föräldrar och hem över en natt talas om i form av ”volymer”. Människovärdet reduceras.

När Bo Oskarsson, Ica-handlare i Kaxås, välkomnade tre syriska ­flyktingfamiljer till sin hemstad blev han mordhotad. Det hände för lite över ett år sen, men jag kan inte glömma hans mod. Det krävs mod i 2010-talets Sverige att ­välkomna främlingar på flykt. Vi behöver alla ­visa större mod innan det är för sent.

Det får mig att ­tänka, vad kommer den sjuårige, syriske flyktingen som landar på Arlanda i dag säga om 25 år?

Normalisering av nazism

Förra veckan debatterade jag med Sveriges Radios vd Cilla Benkö i SVT Debatt. ­Frågan gällde härvan kring Soran Ismail, rasism och opartiskhet. Gång på gång ställde jag frågan om det är okej för medarbetare på SR att ta ställning mot nazistiska Svenskarnas Parti trots att de har ett mandat i Grästorp. Att hennes svar inte var en ryggmärgsreflex i form av ”ja!” gör mig orolig. Att förbli opartisk mot ett nynazistiskt parti är att normalisera det.