Dagens namn: Helge
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG

Ehsan
Fadakar

Vad är egentligen journalistik?

Aldrig förr har svensk journalistik lästs av så många som nu. Samtidigt har svenska journalister aldrig haft så dåligt självförtroende som nu.

Det hela har gått så långt att många journalister är nästintill villiga att acceptera vilka svepande anklagelser som helst utan att säga ifrån. Den osäkra framtiden påverkar förstås. Mediebranschen förändras rekordsnabbt. Det är svårt att hänga med i alla nya utmaningar våra affärsmodeller ställs inför varje månad.

 

Det är dock mer än så. Rädsla spelar roll. Kollegor är utsatta för hat, trakasserier och direkta hot på en daglig basis. Trycket kommer från alla möjliga håll. Folkvalda politiker, självutnämnda konspirationsteoretiker, opinonsbildare från vänster till höger och ännu mer åt höger. Alla verkar vara ute efter blod mot den där hemska medieeliten som mörkar sanningen om det ena och det andra. Sverige är inte unikt. Samma tendenser ser vi i resten av Europa.

 

Ny vecka, ny teori. Nytt ämne, nya slagpåsar. Det huggs dagligen mot journalisters yrkesheder och integritet. De som håller ”PK-media” ansvariga för i stort sett allt som inte funkar bra i Sverige är verkligen besatta också. Det går inte en timme utan att minst en journalist har fått hela sin karriär ifrågasatt, via mejl eller öppet för alla att se på sociala medier. Vissa skickar fortfarande gamla hederliga brev där de skriver under med namn. Men budskapet är detsamma: Dig går det inte att lita på för du berättar aldrig sanningen.

 

Inte nog med att journalister anklagas för att inte berätta sanningen, det hela har gått så långt att vi numera ”döljer” sanningen. Journalister och därmed medier jobbar alltså – enligt anklagelserna – aktivt för att dölja sanningen om allt från vad som hände i på nyårsnatten i Köln till sanningen om anmälningarna i Kungsträdgården i somras.

 

Vad många dessa har gemensamt är följande: de förstår inte syftet med journalistik, vilka yrkesregler vi måste förhålla oss till och hur processen ser ut för att få en text eller ett inslag publicerat. Det är många gånger en svår process. Journalistik tar tid. Ju svårare ämne, desto mer jobb. Ju allvarliga anklagelser, desto försiktigare steg. Detta leder förstås till att vissa händelser, fall eller låt oss säga ”anklagelser” tar lång tid att faktiskt kunna publicera. Ibland går det inte alls, trots att man vänt på varenda sten för att bekräfta en story. Vi har varit dåliga på att prata om journalistik, att förklara varför vi tar det ena och det andra beslutet. Det är relevanta frågor om varför vi namnpublicerar en person men inte en annan. Vi har tyvärr under lång tid trott att detta är rena självklarheter, men senaste månadens intensiva jakt på journalistiken och journalisterna visar att vi faktiskt har lång väg att gå.

 

För cirka en vecka sedan förstod jag att den vägen är mycket längre än vad jag först trodde. Då publicerade Expressen en kolumn av Sakine Madon, politisk chefredaktör på tidningen Norran, med rubriken ”Journalister vinklar för att inte gynna SD”. Det är en drömrubrik i dagens febriga debatt. Jag klickade förstås på texten då Madon ofta är intressant. Madon skriver att hon ”häromdagen” ställde en fråga till sina 26 000+ följare på twitter, där många är journalister, om huruvida deras redaktioner tonat ner eller undvikit ämnen ”pga kan gynna SD”. Madon menar att hon samlat in många vittnesmål och hon tror verkligen på sina källor. Madon skriver att flera av dem som svarade nej på hennes fråga gjorde det öppet via Twitter. Men samtidigt hörde många av sig privat. Hon citerar fem personer i texten. Personerna vill vara anonyma och det ska de förstås få vara. De ger alla en mörk bild där de antingen varit rädda för att skriva om integration och SD eller uppmanats att ”ta det lite lugnt” när de granskar integration.

Madon avslutar texten med en fråga till ”landets medieredaktioner”. I texten särskiljer hon aldrig mellan olika medieredaktioner. Hade jag inte vetat bättre så skulle jag tro att alla 14 000 journalister i Sverige sitter i samma byggnad och har en redaktör som säger vad ska göra – och inte göra. Men det är min tolkning och den är irrelevant i sammanhanget.

 

Om jag tror eller inte tror på Sakine Madons källor eller deras uppgifter är helt och hållet oviktigt. Det här handlar inte om mig, källorna eller anklagelserna. Det här handlar om grävande journalistik 1.0. Journalistik handlar om att så neutralt som möjligt svara på frågorna vad? var? när? vem? och hur? Att ställa tuffa frågor är lätt, att ta fram och bekräfta svaren är det svåra. Jag anser att en text som publiceras hos en seriös aktör med en ansvarig utgivare ska hålla en journalistisk höjd oavsett om texten är opinion eller nyhetsartikel. Att tycka till om något är en sak. En åsikt är en åsikt. Men när en berättelse, förklädd som granskande journalistik, publiceras på tidningens ledarsida med personlig avsändare där grova anklagelser riktas mot en hel yrkeskår, då har det hela gått för långt. Detta är inte längre en åsikt, det här är något annat.

 

Madon är inte ensam. Det här greppet har blivit allt vanligare. I går hamnade jag i en diskussion med Madon på Twitter. Där försökte jag gång på gång förklara varför jag anser att hennes granskning inte håller i dess nuvarande form. Inte för att jag inte tror på anklagelserna, det är som sagt oviktigt, men för att de inte har genomgått en journalistisk process. De fem journalisterna som hon citerar hänvisar till helt olika fall på helt olika redaktioner. Det är inte fem källor kring ett fall, det är en källa per fall. Jag skulle bli väldigt förvånad om den texten som Sakine Madon publicerar som kolumn hade publicerats som en seriös granskning på nyhetsplats. Detta beror på flera saker. Madon har inte bekräftat uppgifterna med dokument eller källor som stärker hennes tes. Det förklarar hon med att det finns en risk med att hon då röjer sina källor. Det är ett rejält hinder och jag förstår hennes oro. Källskyddet är heligt. Men detta är vardag för journalister och anledningen till varför granskande journalistik tar tid att producera.

 

När medier pratar om att grävredaktioner är dyra beror det på just detta. Vi har en källa, men för att bekräfta uppgifterna finns risk att vi röjer källan. Då är det stopp. Det är här som man försöker hitta andra vägar framåt. Det är ett jobb som tar tid, kraft, kompetens och erfarenhet. Att jobba som grävreporter är bland det svåraste du kan göra inom journalistiken. Inte alla fixar det, men en seriös reporter publicerar inte uppgifter som inte bekräftats och kallar det journalistik. I vissa fall kommer man vidare. Man hittar andra – av varandra oberoende – källor som leder fallet framåt. Till slut står man där med en story som är vattentät. Man ställer ansvariga till svars, låter de kommentera uppgifterna och sedan publicerar man. I vissa fall är till och med den ansvarige anonymiserad på grund av de etiska regler medier måste förhålla sig till. Under hela den processen pratar den granskande journalisten med sin redaktör. Ibland granskas det hela ytterligare ett varv av en helt annan redaktör som inte investerad tid i grävet, som kan förhålla sig till storyn helt opartiskt och känslokallt. Innan publicering måste det godkännas av ansvarig utgivare. Ibland är hela redaktionsledningen involverad.

 

Hur mycket av detta hinner Sakine Madon med under de få dagar hon går från frågan på Twitter till kolumnen i Expressen?

Det är ett stort avslöjande om det är så att svenska journalister vinklar om storys, eller avstår att publicera, för att det skulle gynna ett politiskt parti. Stämmer det verkligen? Problemet med Madons metod är att vi fortfarande inte vet. Med fem exempel som är vändande mejl påstår hon detta.

Vilka nyheter har dessa journalister vinklat om, eller valt att inte publicera? Oklart. Diskuterade de denna omvinkling eller nedläggning av jobbet med någon beslutsfattare på tidningen, en ansvarig utgivare eller nyhetschef? Vem? Oklart.

På vilka grunder gjorde de bedömningen att nyheten skulle gynna SD? Oklart.

Varför får vi inte läsa några anonymiserade intervjuer med dessa journalister som å de grövsta begått tjänstefel? Det är ju sensationella uppgifter. En källa hävdar att den redaktionen hon jobbade på ”inte skrev en enda rad” om mordet på Pela Atroshi. Stämmer detta verkligen? Det borde vara lätt att ta reda på och presentera uppgiften sida vid sida med anklagelsen.

 

I sin efterföljande kolumn eldar Madon på anklagelserna efter att nya vittnen hört av sig: ”Det är som att hela Mediesverige vet vad som pågår. Men utåt vill få yttra sig, och förnekelsens kraft är stark på vissa redaktioner.”

Inte nog med att ”Mediesverige” mörkar sanningen om integration och SD, de mörkar till och med sanningen om mörkandet av sanningen. Ja, ni förstår vart vi är på väg. Man kan också undra hur ett ”tiotal” av 14 000 journalister kan räknas som ett vetenskapligt bevis för att ”hela Mediesverige” känner till mörkläggningen?

 

Vi går tillbaka till Madons metoder. Pratade hon med facket på en enda tidning och frågade om hur de förhåller sig till dessa allvarliga anklagelser? Detta är till exempel en av de frågor som Morgan Schmidt, nyhetschef Värmlands Folkblad, ställer i en text som är publicerad på Expressens ledarblogg. Vem är Morgan Schmidt undrar ni kanske?

Jo, Schmidt är en person som citerats av Sakine Madon i en uppföljande kolumn. Schmidt mejlade Madon och berättade att han aldrig varit med om det hon beskriver. Han gick med på att citeras och för att undvika misstolkning så citerar jag honom ordagrant:

”Sakine Madon frågade med vändande mail om hon fick citera mig, eftersom hon tyckte att mina synpunkter var 'intressanta'. Trots att jag knappast är någon offentlig person så svarade jag att det var ok, eftersom detta egentligen inte är några konstigheter. Det här är sådant som alla bra journalister känner till.

När så den nya krönikan 'Journalister ska inte bli aktivister' dyker upp så finns jag mycket riktigt med, nämnd vid namn, men det är knappast ett citat från mig. Det är istället en förvanskad tolkning av det jag skrivit. Och det är precis det här som är skiljelinjen mellan god och usel journalistik. Om man citerar någonting så ska det vara korrekt, inte präglat av egna tolkningar. Att lägga in egna värderingar är helt enkelt journalistiskt ohederligt.”

 

Inte nog med att Sakine Madon inte gör jobbet, bekräftar uppgifterna och ställer ansvarig till svars – utan att röja sina källor, hon går så långt som att förvanska citat för att passa in i berättelsen. Jag förstår mycket väl Morgan Schmidts missnöje. Att hans text är publicerad på Expressens ledarblogg visar att även Expressen förstått allvaret i situationen och tar in en replik mot sin egen ledarskribent. Sånt sker inte ofta.

 

Senaste dagarna har Madon försvarat sin kolumn genom att använda sig av begreppet ”konsekvensneutralitet”. Det betyder ungefär att medier ska kunna publicera journalistik utan att behöva förhålla sig till konsekvenserna av publiceringen. Problemet är att Madon missuppfattat begreppet och användningen av det. Konsekvensneutralitet är det absolut sista steget i en publicering, inte första.

Och hela begreppet är missbrukat. Självklart är inte medier alltid konsekvensneutrala. Inte för att vi vill mörka, men en publicering kan ofta drabba personer som är nära den utpekade, till exempel deras barn. I vissa fall anser man att de bekräftade uppgifterna är så allvarliga att det inte finns något alternativ. Detta är den vardag journalistiken förhåller sig till. Visst, svenska medier är långt från perfekta, men grova anklagelser mot medier bör ändå genomgå samma process som ovan. Seriösa medier följer de pressetiska reglerna där vi ska bland mycket annat respektera den personliga integriteten och vara försiktiga med namnpubliceringar. Vi ska också höra båda sidor och även se på våra egna källor med kritiska ögon. Vi gör detta för att journalistiken ska förbli opartisk. Låt mig citera Erik Fichtelius, hedersdoktor i Medie- och kommunikationsvetenskap och ordförande för Utgivarna: ”Kärnan i en liberal presstradition är att skilja på åsikter och nyheter”.

När man gjort det kan man också vara konsekvensneutral.

Är Sakine Madon en neutral journalist? Har ”avslöjandet” granskats av nyhetsredaktörer med kritiska ögon? Har publiceringen förhållit sig till de pressetiska reglerna? Om svaren är ja, ja och ja, då undrar jag varför ett så viktigt avslöjande publiceras på en opinionsbildande ledarplats?

 

Jag är varken den första eller sista att ifrågasätta Madons metoder. Hon har hittills avfärdat kritiken från andra som ”desperata utfall”. Att ifrågasätta blir som ett bevis på ytterligare en mörkläggning.

 

Det är oerhört viktigt att medier granskar medier. Men även mediegranskningar ska hålla en journalistisk höjd. Man kan säga att en del av poängen är just det. Detta blir dubbelt så viktigt när granskningen i fråga handlar om att journalister inte gjort ett korrekt jobb. Hela yrkeskåren måste ut ur depressionen och börja på allvar visa skillnaden mellan seriös och oseriös journalistik. Enda sättet att möta den misstro som finns är att göra jobbet, göra det bra och göra det igen och igen. Detta gäller mig, mina kollegor och det gäller även Sakine Madon.

Journalistik Sakine Madon

Ehsan Fadakar

Visa fler

Nyheter

Visa fler
Om Aftonbladet