New York saknar mänsklig värme

KOLUMNISTER

Jag låser upp lägenheten, stiger in i köket och ställer ner väskan i mörkret.

Jag försöker tända takljuset men den nakna och ensamma glödlampan exploderar med en dov smäll. Irriterat känner jag mig för längs väggen mot badrumsdörren och råkar självklart trampa katten på svansen. Han skriker, jag svär.

Till slut får jag upp dörren och tänder neonlampan över badkaret. Hela köket lyses upp och på det nyskurade golvet sitter katten och slickar svansen.

Jag inser då att jag verkligen har kommit hem till lägenheten i Brooklyn. Jag sätter mig ner bredvid katten som kurrar skeptiskt, lite sur för att jag varit borta så länge, lite arg för att jag trampat honom på svansen men ändå kärlekskrank. Jag blir sittande på golvet med katten i famnen en bra stund.

Jag hatar att komma ”hem”. För det första därför att när jag är borta känns det alltid lätt och rätt att prata om ”hemma” som ett land någon annanstans. Men när jag sedan kommer ”hem” och inser att lägenheten jag hyr absolut inte är mitt hem så blir jag oundvikligen djupt besviken.

Det är alltid svårt att landa. Jag älskar när flygplan lyfter, jag älskar att vara uppe i luften men jag hatar landningar. När jag var liten mådde jag alltid illa, min kropp vägrade redan då att acceptera att vi var framme. För kommer man någonsin ”fram”? Eller ”hem” för den delen?

New York är typexemplet på en stad dit man aldrig kommer ”fram” ordentligt. Det är en plats som många kallar för hem trots att få egentligen är hemma här. Det som verkar dra denna heterogena samling människor till varandra och till staden är sökandet i sig. I individualitetens näste hedras just originalitet och icke-samhörighet. Man ska inte vara lik sin nästa, man ska klara sig själv och inte behöva någon annan. Det korta, snabba och temporära är kung.

Men hur kommer det sig då att folk ändå söker sig till sina likar? Är inte det ett tecken på det intuitiva behovet av flock, av ett hem, av att få komma ”fram”?

På en dag kan man i New York promenera igenom Kina och Vietnam, vidare genom Italien, upp till den internationella studentstaden, ut igen mot Korea, över bron in till Indien, ner till de ortodoxa judarna längs Polen och Ukraina och Ryssland. Man går vidare genom Mexiko och Puerto Rico, in till unga hipsters och bort till gettoiserade områden i östra Brooklyn.

Alla dessa länder och världar bor nära varandra. Ändå luktar det annorlunda från kvarter till kvarter, skyltar står på olika språk och människor är inte varandra lika från stadsdel till stadsdel. Underbart. En stad som omfattar så många olika länder i sig är fullständigt unik. Men människor beblandar sig tyvärr inte med varandra.

Jag trodde ett tag att New York skulle vara ett av jordens paradis. Inte USA, men just New York. Platsen där alla är olika, där det är just det heterogena som hedras, där det normala är att vara annorlunda, där modern konst och teater uppfinns, frodas och förs vidare från konstnärsgeneration till konstnärsgeneration.

New York. Få städers namn känns så laddade att uttala, särskilt efter terrordåden den 11/9. Få städer har så stort kulturutbud och så varierande mat från olika världsdelar.

Men någonting stort fattas. I individualismens krona är mänsklig värme svårt att finna. Hemma bra, men borta bäst, utstrålar New York – och jag undrar varför det är just här som jag har valt att packa upp min väska.

Elin Lindqvist