Därför tänker jag på kyrkogårdar

KOLUMNISTER

Hösten är full av starka känslor, både för de döda och för de levande. Halloween, allhelgonahelgen, Día de los Muertes; olika kulturer hedrar hösten på olika sätt, men många vänder sig till de döda med färg och musik.

Jag är själv med i en teaterproduktion på Greenwood Cemetery, en kyrkogård som ligger nere i södra Brooklyn. Min roll är att stå vitklädd högt uppe i ett träd och likt en ängel balansera mellan grenarna. Jag pekar ut över gravstenarna på de gröna kullarna och ska se drömmande ut. Hur bra jag lyckas med det får vi se, men meningen med föreställningen är i alla fall att locka människor in till våra kyrkogårdar.

Greenwood är vilohem för 600000 själar som levde på artonhundratalet eller bara till igår. Få andra platser lyckas sammanföra politiker, slavar, konstnärer, mördare och generaler; andra världskriget och 9/11.

I slutet av artonhundratalet var kyrkogården en av Amerikas mest besökta turistattraktioner och gräsmattorna användes flitigt av picknickande Brooklyn-bor. Folk satt i timmar bland gravstenarna och åt och drack.

När jag står där uppe i trädet försöker jag föreställa mig fullt av folk på filtar mellan gravarna och dragspelare mellan träden. Skratt och sorl. Det påminner mig om Día de los Muertes i Mexiko och den fantastiskt färgglada fest som anordnas varje år för att hedra de döda. Folk tar med sig mat och dryck till kyrkogårdarna och dansar vid gravarna. Varför inte hylla våra bortgångna vänner och släktingar med en ordentlig fest?

I Tokyo bodde jag granne med en buddistisk kyrkogård. På tidiga morgnar hörde jag genom mitt öppna köksfönster ljudet av bambuplankor som slogs mot varandra i vinden och prasslet av rispapperlyktor som drog över träd och gräs. En kutryggig äldre kvinna kom varje morgon för att rätta till blommorna invid namnen på dem som gått bort. Stillsamt.

I Varanasi i Indien är det floden som fungerar som en hinduisk kyrkogård. Längs vattnet brinner eldarna och i Ganges strös likens aska ner. De som inte har råd att betala för den slutgiltiga likbränningen sänks ner i floden från en eka. Samtidigt gifter sig par i detta heliga vatten, folk tvättar sig i det och både djur och människor dricker av det.

Varför inte se döden som en del av livet?

Häromdagen var min rumskamrat och jag tvungna att låta en av våra katter somna in. De flesta av oss har nog någon gång varit med om att se ett husdjur dö. Men att hålla i hans lilla huvud och kyssa honom på pannan sekunden innan han faller ihop på britsen är svårt utan att själv falla ihop.

Självklart är det därför ingen slump att jag tänker på kyrkogårdar. Men håll med om att det är fridfullt att vandra bland bortgångna själar när löven gulnar och börjar falla. Naturen fortsätter sin gilla gång och vi med den.

Kanske är det just med sång och musik, dans och teater som vi bäst kan hedra historiens själar? För vi står ju alla i nedstigande led från någon, någonstans, hur långt borta de än må vara. Och hösten kallar många väsen till sig.

Näcken med sin fiol, älvorna som dansar i skogsbrynet, trollen som lunkar fram på mossa och sten lever i våra höstliga skogar, även de i dimman mellan det förståeliga och det okända. Och de spelar också musik.

Det gäller att hylla dem som gått bort och att älska hösten med dess färgglada träd. Om det inte vore meningen, så skulle väl löven knappast färgas så grant innan de faller?

Elin Lindqvist