Kvinnor har också rätt till sina sex-instinkter

KOLUMNISTER

Förra helgen blev jag påmind om att kvinnans rätt att visa sin sexualitet är långt ifrån självklar. I fredags uppförde min vän Zamir och jag en gatuteaterpjäs som handlade om våldtäkt och i söndags hjälpte jag till att leda en studiegrupp för tonårstjejer på temat sex. Det var skrämmande att se hur många tjejer som satte likhetstecken mellan sex och våldtäkt. Varför skäms vi kvinnor fortfarande för vår sexualitet?

Jag var själv nervös över åskådares reaktioner i fredags kväll. Washington Square Park är fylld av människor kring skymningstid. En del spelar gitarr och sjunger, andra uppför akrobatiska konster, många är där för att titta på folk. En tyst demonstration mot kriget i Irak pågick i parkens norra hörn.

Ändå var det många som stannade och lyssnade på oss. Människor tog sig faktiskt tid att se en kort pjäs om våldtäkt en fredag kväll på väg någonstans, kanske till en bar eller en fest. Att ämnet så sällan tas upp på offentlig plats betyder alltså inte att människor inte vill höra. Tvärtom. Efteråt kände jag mig hoppfull.

När jag två dagar senare lyssnade till tonårstjejer från Harlem och The Bronx prata om sexualitet rördes min oro upp igen. Deras texter handlade om skam. Och det var inte bara den religiösa skammen. Varför såg så många tjejer på sex med en blandning av avsmak och indignation? De som faktiskt hade sex utbrast med starka röster att de accepterat att de är ”sluts” innerst inne. Varför slampor? Tänkte jag.

Tjejernas huvudtanke var att sex kan vara vackert och positivt men att det bara kan vara det när ”riktig” kärlek finns med i bilden, en kärlek som välsignas av Gud och familj genom en laglig bröllopsceremoni.

Hur skulle studiecirkeln ha sett ut med en grupp svenska tonårstjejer? Japanskor? Indiskor?

De amerikanska tonårstjejerna pratade gärna och mycket om hur stolta de var över sina kroppar. De utstrålade självsäkerhet och styrka. Men sex däremot, det var något män ville ha och som kvinnan skulle stå emot.

När vi sedan avslutade eftermiddagen med ett besök på The Museum of Sex blev vi utskällda av några tjejer. ”Det här är pornografi!” utbrast de och det var det ju också. Men är det inte viktigt att studera det man inte håller med om för att bättre kunna kritisera det? För vet man inte så kan man ju inte förändra. Eller? Jag tror vi alla fick oss en tankeställare.

I själva verket kanske tonåringarna bejakade sin sexualitet mer och bättre än oss andra? Att vara sexuell behöver ju inte betyda att man har sex.

Att övertalas till sex vid unga år eller att utsättas för ett sexuellt övergrepp ger men för livet. Men det är stor skillnad på andras aggressivitet och ens egen rätt till en levande kropp. I söndags ville vi säga till tjejerna att det inte bara är deras manliga vänner som har rätt att leva ut sina drifter. Tjejer har också rätt till instinkter och kroppslig kontakt.

Alla dessa bilder av hur en kvinna ska se ut och inte se ut, vad hon ska visa och gömma, försköna och glömma, de kan inte skyla över den sensualitet som den kvinnliga kroppen utstrålar.

Jag menar inte att unga tonårstjejer ska satsa på sex. Jag är medveten om alla risker unga kvinnor utsätter sig för och de konsekvenser ogenomtänkta beslut kan få. Jag undrar bara varför det är tonårstjejerna som ska skämmas över andra människors reaktioner på deras sensualitet och kroppsliga former.

Elin Lindqvist