Dagens namn: Kristina, Kerstin
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG

Elisabet
Höglund

Vargslakten är en skam för Sverige

2010 inleddes med den pinsammaste politiska dikeskörningen på länge: licensjakten på varg. Regeringens beslut om jakt på 27 vargar fattades i bästa fall i den naiva förhoppingen att minska motsättningarna mellan varghatare och vargälskare, i sämsta fall som en eftergift åt den lilla men högljudda minoritet i Sverige som vill utplåna vargen.

I jakten på varg tycks inte ens rikets lagar vara heliga.   I jakten på varg tycks inte ens rikets lagar vara heliga. Foto: PRIVAT

Miljöminister Andreas Carlgren trodde kanske att han skulle lyckas dämpa motsättningarna. Istället föll han på eget grepp. Misstron i Vargland är i dag djupare än någonsin och kritiken mot de ansvariga statsråden Eskil Erlandsson och Andreas Carlgren förödande. 

Det riktigt egendomliga är att de 4–5 miljoner kronor, som administrationen av vargjakten kostar, ska tas från Naturvårdsverkets anslag till ”biologisk mångfald”. Att över en natt slakta närmare 15 procent av en redan utrotningshotad vargstam skulle alltså vara ett sätt att skydda den biologiska mångfalden! Tala om missbruk av det svenska språket! 

Jag vill gärna citera Moderata ungdomsförbundets ordförande Niklas Wykman, som betecknat den 2 januari 2010 som ”en sorgens dag för svenskt natur- och miljöengagemang”. 

Det talas nästan aldrig om att vargstammen även utan licensjakt håller på att decimeras kraftigt. Undersökningar har visat att mellan 10 och 15 procent av vargarna dödas genom illegal jakt varje år. 

Mest upprörande var det sätt på vilket årets vargjakt bedrevs. Jägare bland annat i Dalarna, där varghatet frodas mest, hade i dagar, kanske veckor, i förväg spårat och ringat in vargarna med hjälp av bilar och snöskotrar. När jaktögonblicket infann sig i soluppgången den 2 januari var det bara för jägarna att lyfta bössan. De inringade vargarna hade inte en chans. Det handlade inte om jakt. Det handlade om avrättning.

Enligt §31 i jaktlagen är den här sortens jaktmetoder förbjudna. I lagen står det: ”Jakt får inte ske från motordrivna fortskaffningsmedel. Sådana fortskaffningsmedel eller andra motordrivna anordningar får inte heller användas för att söka efter, spåra, förfölja eller genskjuta vilt, för att hindra vilt att undkomma eller för att avleda viltets uppmärksamhet från den som jagar”.

Nu var det bara så att regeringen för att underlätta licensjakten ”trollade bort” just det här förbudet genom att i god tid bevilja undantag från jaktlagens §31. Därmed var de grova jaktbrott, som normalt kan ge fängelse i upp till ett år, plötsligt inga brott längre! 

Vad ska vi med en jaktlagstiftning till, om den bara tillämpas när det passar? Vad ger det för signaler till jägare och viltvårdare i framtiden? Jag trodde att lagar var till för att efterlevas. Så är det inte.

Det var sannolikt tack vare den så kallade inringningsmetoden som jägare lyckades skjuta ett alfapar i Amungen-reviret i Gävleborgs län och göra fem vargvalpar föräldralösa. De sju månader gamla valparna hade inte ens hunnit lära sig att jaga själva när föräldrarna dödades.

Vad kommer att hända med ungarna, tror ni? Jo, i sitt förvirrade tillstånd kommer de att söka sig till mänsklig bebyggelse, skrämma upp folk och riva får och hundar i jakt på mat, alltså precis det beteende hos vargen som till varje pris måste motverkas. Sådant här brukar kallas att ”så vind men skörda storm”. Eller att skjuta sig själv i foten.

Vargjakten genomfördes även i övrigt på ett så slarvigt och okunnigt sätt att till och med Jägareförbundets egen rovdjursexpert Gunnar Glöersen såg sig föranlåten att på sin blogg kritisera jägarna. Antalet bomskott och skadskjutningar var nämligen rekordhögt under vargjakten. Beräkningar har visat att minst nio bomskott avlossades mot 30 vargar, en felfrekvens på 30 procent!

”Ingen jägare ska skjuta förrän han/hon är säker på att kunna avge ett dödande skott”, skriver Gunnar Glöersen. ”Uppenbarligen har ett antal jägare nonchalerat detta. Alla kan misslyckas men inte så många på en gång”. 

Klokt skrivet, Gunnar Glöersen!

Elisabet Höglund

Visa fler
Om Aftonbladet