Rätten att dö har blivit viktigare än rätten att få leva

Den 27 april skrev Aftonbladet om 32-åriga Kim, som fått klartecken från Socialstyrelsen att hon får avsluta sitt liv.
Foto: URBAN ANDERSSON
Den 27 april skrev Aftonbladet om 32-åriga Kim, som fått klartecken från Socialstyrelsen att hon får avsluta sitt liv.
KOLUMNISTER

Varje gång den svenska dödshjälpsdebatten blossar upp blir jag lika ledsen.

Sedan 32-åriga Kim i vintras begärde medgivande från Socialstyrelsen, att hennes respirator fick stängas av, tycks ”rätten till sin död” ha blivit en större fråga än ”rätten till sitt liv”. Dödshjälp har blivit viktigare än livshjälp.

Socialstyrelsen svarade med ett ”klarläggande” om vad som gäller för dödshjälp i Sverige. En svårt sjuk människa har rätt till dödshjälp, bara den utförs utan smärtor. Patienten måste också ha klart för sig vad det handlar om. Eftersom kriterierna i det här fallet var uppfyllda innebar svaret ett klartecken till att Kims respirator kunde stängas av.

Jag har den djupaste respekt för Kims önskan. Däremot hade Socialstyrelsen inte behövt lägga sig i fallet Kim. Varför? Jo, därför att passiv dödshjälp, där en läkare stänger av en respirator och låter patienten dö utan smärtor, är vanligare än vi tror. I en intervju i DN i april berättade överläkaren vid Karolinska universitetssjukhuset, Claes-Roland Martling, att passiv dödshjälp hörde till vardagen på svenska sjukhus.

Varför väckte Socialstyrelsens klarläggande då så stor uppmärksamhet? Jo, därför att passiv dödshjälp inte är något vi pratar högt om i Sverige. Den äger rum i det tysta. Folk vet inte ens om att den förekommer. Passiv dödshjälp är inte tillåten i lag men heller inte förbjuden. Aktiv och läkarassisterad dödshjälp är däremot förbjuden och likställd med mord.

Då är det väl solklart? Nej, för om passiv dödshjälp är rutin på svenska sjukhus, hur långt är då steget till aktiv dödshjälp? Kanske handlar det till slut bara om nyanser, om myrsteg mellan det tillåtna och det förbjudna, där gränserna så småningom suddas ut helt.

32-åriga Kim ska tillsammans med sin läkare planera hur hennes död ska gå till. När hon känner sig redo ska han ge henne sömnmedlet. Sedan stängs respiratorn av. Ligger inte detta väldigt nära aktiv dödshjälp eller läkarassisterad dödshjälp? Enda skillnaden är att det är sömnmedel han ger henne, inte en spruta med ett innehåll som i sig är dödande. Men slutresultatet blir ju detsamma.

Dödshjälp har blivit analogt med människans bestämmanderätt över sitt liv. Det ser fint ut på papperet. Men jag har alltid trott att sjukvårdens uppgift är att rädda liv, lindra smärtor och trösta. Då kan väl inte sjukvårdens uppgift samtidigt vara att utplåna liv?

Samhället lägger i dag ner stora resurser på att rädda för tidigt födda barn, så kallad prenatal vård. Samtidigt pågår debatten om hur gamla, sjuka och handikappade genom dödshjälp ska kunna ”befrias” från sina liv.

Många deprimerade människor gör i dag allvarligt menade självmordsförsök. Men kommer de under vård i tid så gör läkarna allt för att rädda deras liv – och lyckas ofta. Vården gör sin självklara plikt. Med dödshjälpen ställs nu alla invanda begrepp på ända. Nu ska läkarna också hjälpa människor som själva inte klarar av att ta sina liv, att dö. Var finns logiken? Och etiken? Vart är vi på väg?

Vad sker i förlängningen? Jo, livets okränkbarhet och människovärdets kompromisslöshet blir inte lika viktigt längre. Rätten till liv blir förhandlingsbar. Det ska inte vara självklart att alla får leva.

Vem gynnas av det? Jo, de som tycker (men inte säger det högt) att vården av svårt sjuka och handikappade kostar för mycket och att pengarna i stället borde satsas på patienter som har chans att bli friska.

Tänk om du och jag, när vi blir gamla, tvingas be om dödshjälp för att vården inte längre har råd med oss.

FAKTA

Utveckling 1

Snart får vi höghastighetståg i Sverige. Det känns skönt efter alla gånger vi suttit utan mat och toalett i fastfrusna och insnöade X 2000-tåg, som stannat för minsta köldknäpp mitt ute i skogen.

Snart slipper vi det.

– Jaså, gör vi inte?

– Men höghastighetståg kan väl inte köra fast i snö?

– Har de inte testats i Sverige?

– Nähä, bara i Frankrike ...

Utveckling 2

Häromdan gick det hett till i det ukrainska parlamentet.

De folkvalda slogs med flaskor och andra tillhyggen, sen parlamentet fattat ett kontroversiellt beslut. Sånt kallar jag levande demokrati.

Varje talman med självaktning har förgäves försökt göra om den svenska riksdagen för att få lite mer liv i luckan.

Ett tips Per Westerberg, riksdagens talman: Titta på bilderna från Ukraina!