Morden ökar – och politikerna pratar arbetstid

Antalet ouppklarade mord ökar kraftigt.
Foto: P-O SÄNNÅS
Antalet ouppklarade mord ökar kraftigt.
KOLUMNISTER

Varje dag frågar jag mig själv: Vem blir mördad i dag? Ursäkta cynismen, men det håller på att hända ­något förfärligt i det svenska samhället.

Under januari–april i år anmäldes minst 86 fall av mord och dråp.

Hittills i maj har 11 människor mördats. En av mördarna var en pappa, som begick självmord efter att ha mördat ­sina egna barn. Sen början av april har minst 18 människor mördats. Egentligen är det 20, eftersom två av gärningsmännen (de mördades pappor) efteråt tog sina liv. Brottsbeskrivningen var ”utvidgat självmord”. 

Varför denna förskönande omskrivning? Även om det ofta ligger familjetragedier bakom, har gärningsmännen de facto mördat ett antal personer, inte sällan sina egna barn, innan de tar sitt liv. Utvidgade självmord är alltså mord! Enda skillnaden är att det inte finns någon gärningsman som kan dömas för morden.

Trippelmorden i Härnösand i förra veckan, där en 21-årig man mördade sina två halvsyskon och barnens far kommer av eftervärlden att betraktas som ett av de mest fasansfulla och märkliga mordfallen i svensk kriminalhistoria. 

Detsamma gäller den 48-årige man i Malmö, som den 8 april mördade sin sambo och son för att sedan begå självmord – liksom dubbelmordet utanför Falköping den 7 maj, då en man mördade sina två barn och efteråt tog livet av sig.

Det värsta med de senaste årens mordfall är att gärningsmännen blir allt yngre. Förra sommaren mördades 19-åriga Lottie Nilsson från Sjöbo av sin 15-årige bror. Den 4 maj i år mördades 16-åriga Beatrice i Västerås av sin 16-årige pojkvän. Trippelmorden i Härnösand utfördes av en 21-årig man. En 23-årig man misstänks ha misshandlat en 78-årig kvinna i Landskrona till döds i början av april. En 19-årig man misstänks för att i lördags ha knivskurit en 24-årig man till döds i Lidköping. 

Förra våren mördades 16-åriga Therese Johansson i Stureby i södra Stockholm. Två 16-åriga skolkamrater, en pojke och en flicka, dömdes för mord respektive stämpling till mord.

Statistiken är skrämmande. Därför undrar jag: Varför är inte det växande antalet mord en fråga i valrörelsen? Varför är 30-timmarsvecka och tvångsdelad föräldraförsäkring viktigare frågor att driva än det faktum att allt fler unga människor mördas i Sverige i dag? Och att allt fler gärningsmän är tonåringar?

Politiker, vakna! Ser ni inte vad som håller på att hända? 

Poliser och kriminologer hävdar fortfarande att det bara begås 100 mord om året i Sverige. Det är nys. Den siffran kanske gällde på 90-talet men inte i dag. När statistiken över mord och dråp inte överensstämmer med kriminologernas idylliserade världsbild, hävdar dessa, att folk i dag är mer benägna att anmäla brott än de var förr, att ökningen av antalet mord alltså bara skulle vara en statistisk synvilla.

Hur vet polisen det? Har de frågat folk i efterhand? Naturligtvis inte. Nej, poliser och kriminologer vill bara att det ska vara så. Allt blir så mycket enklare då. 

Men till och med Brottsförebyggande rådet har på senare tid tvingats erkänna att antalet mord ökar. I höstas avslöjade Brå att antalet personer dömda för mord/dråp mer än fördubblats på tio år. Men det berodde inte på att polisen blivit bättre på att klara upp morden. Tvärt om. Antalet ouppklarade mord ökar också kraftigt!

Enligt Brå:s egen statistik är det särskilt under de senaste fem åren som antalet anmälda mord, dråp samt misshandel med dödlig utgång har ökat. 1997 anmäldes 157 mord. Därefter ökade antalet för varje år. 2005 var antalet uppe i 238, 2006: 240, 2007: 258, 2008: 209 och 2009: 231. 

Något håller på att hända i Sverige, men ingen vill prata om det. 

FAKTA

Förgubbning

Häromdan kunde vi läsa att 93-årige Yngve Wirkander från Skruv i Småland kandiderar för Folkpartiet i höstens kommunalval. Yngve är en av fyra 93-åringar som ställer upp i valet. 

Jag måste erkänna, att det ligger något i påståendet att förgubbningen av politiken ökar i Sverige.

Ansvarslöshet

När EU införde valutaunionen, marknadsfördes den som ­Europas väg mot ekonomisk och finansiell stabilitet, stark valuta och ordning och reda på medlemsländernas finanser. Nu, tio år senare är den ekonomiska stabiliteten ett minne blott. Gömda bakom eurons skyddande förklädnad har medlemsländerna, nu senast Grekland, gjort allt för att bryta mot valutaunionens regler och urholkat förtroendet för euron. Vi har inte bara en global finanskris att tas med. Nu står också Europa inför sin djupaste kris sen första världskriget. Hur oansvarig får man vara?