Jagar – av rädsla för sitt liv

Elisabet Höglund i campingstolen – väntande och väntande på vargen.
Elisabet Höglund i campingstolen – väntande och väntande på vargen.Foto: conny sillén
KOLUMNISTER

Där satt jag på min campingstol högt uppe på bergsplatån mellan Nora och Lindesberg i Örebro län under hela gårdagen från halv åtta på morgonen till halv fyra på eftermiddagen. Jag hade fått tillstånd att infiltrera ett jaktlag från Lindesberg den första dagen av årets licensjakt på varg.

Två vargar skulle skjutas i länet. De cirka 40 jägarna hade samlats redan vid halvsjutiden på morgonen, på Blå Bandsgården i byn Öskevi norr om Nora, för att prickas av av jaktledaren och därefter skickas ut till sina ensliga pass långt bort i skogen. Alla hoppades att det var just deras jaktlag som skulle få skjuta de två vargar som tilldelats Örebro län.

Min fotograf Conny och jag fick sitta på pass tillsammans med Nils, en ung jägare och egenföretagare från Lindesberg, som stolt kunde berätta att han hittills under sin jägarkarriär skjutit åtta älgar. I går var det dags för hans livs första försök på varg.

Där satt vi, mitt ute på en öde skogsväg framför en fond av nyavverkat timmer och väntade … väntade … och väntade. Jag hade frusit ihjäl i den hårda vinterkylan om inte Nils hela tiden hade gjort upp nya brasor som värmde oss.

De enda liv vi såg i skogen var en bonde, som var ute och rastade sin rottweiler, och några svarta korpar, som cirkulerade i luften ovanför oss hela dagen. Jag rös av obehag. Det ödesmättade ljudet fick mig att tänka på blod och ond bråd död.

Nils fick regelbundet via kommunikationsradion rapporter från jaktledaren. Tre vargar befann i närheten, högst 500 meter från vårt pass. Sex vargspårare på klumpiga skidor följde hela dagen i spåren, men fick till slut inse, att vargarna var dem övermäktiga.

Det visade sig snart, att vargarna lekte kurragömma med jägarna. Vargarna vandrade fram och tillbaka, ibland i sina egna spår, ibland i jägarnas skidspår. De kom tillbaka, korsade sina gamla spår, tog av åt något annat håll och kom tillbaka igen.Vargarna visste, att de var kringgärdade av jägare. Ändå verkade de inte bry sig. På ett ställe hade vargarna stött på ett rådjur, som fått offra sitt liv för att stilla vargarnas hunger. En stor mörkröd blodpöl mitt i det snövita vargspåret vittnade om slakten.

Vargarna överlevde den första jaktdagen. När vargjakten uppe på vårt berg avblåstes prick klockan 15.30 hade inte ett enda skott avlossats. Samtidigt hade 9 vargar skjutits (eller påskjutits) i Dalarnas och Gävleborgs län, långt mindre än under den första dagen av fjolårets vargjakt, då 22 vargar sköts.

Det finns nästan ingen fråga, som väcker så starka känslor i Sverige som vargfrågan. Alla har en åsikt, oavsett var man bor. En stor majoritet vill ha en robust vargstam, andra vill utplåna vargen helt. Hatet mellan vargmotståndare och vargvänner är avgrundsdjupt och ser ut att öka snarare än minska. Det hela är en kamp på liv och död - och om 200 vargar. För mig är det obegripligt. Det finns 3 000 björnar i Sverige. Den stammen växer explosionsartat och björnen är betydligt farligare för människan än vargen.

Jägarna säger, att de vill begränsa vargstammen, eftersom vargen dödar deras hundar. Men under 2010 var det bara 11 jakthundar, som dödades av varg, medan 93 jakthundar dödades eller skadades av vildsvin. Det var till och med fler jakthundar, som sköts ihjäl av sina hussar eller andra jägare än dem som dödades av varg. Därför tror jag inte, att det bara är omsorgen om jakthundarna, som lockar fram hatet. Det är rädslan för att själva bli dödade. Ändå har ingen varg dödat en människa sedan 1820, alltså för snart tvåhundra år sen. Däremot har åtskilliga, inte minst jägare med hund, dödats eller skadats av björn.

Det finns något mystiskt och mytiskt med vargfrågan. Vargen tar fram våra innersta rädslor, vår primitiva skräck för att dö. Därför har vargen redan varit utrotad en gång i Sverige - på 1960-talet. Det kommer inte att hända igen. Men vargstammen kommer heller inte att öka. Det kommer ställningskriget mellan varghatare och vargälskare att se till.