Rättsstaten hotas när poliser frias för brott

KOLUMNISTER

Vi befinner oss i en rättsstat i fritt fall. Vecka efter vecka hör vi talas om poliser som misstänks för brott men som frias i den ena instansen efter den andra. Ofta utreds inte ens de misstänkta polisbrotten. ”Brott har inte kunnat styrkas”, säger domstolarna – trots att både vittnen och poliskollegor på plats har hävdat motsatsen.

Några rubriker ger syn för sägen:

”Utredning om polisvåld nerlagd” – ”Polis får sänkt straff för sexbrott” – ”Polis frias från koppleriåtal” – ”Åtalade poliser friades helt” – ”Poliser frias från anklagelser för brutalitet mot biltjuv” – ”Polis friad i misshandelsmål” – ”Biljakt slutade med friad polis” – ”Polis frias efter påkörning” – ”Skjutan- de polis frias från misstanke” – ”Polis utpekas av kollegor men frias” – ”Polis friad för sexövergrepp” – ”Rånarna dödskraschade – poliserna frias” med mera.

Ett av exemplen gäller en biljakt i Karlskrona i fjol, där polisen körde över en 14-årig pojke, sedan man med sirener och blåljus jagat in honom i en park. Pojken halkade omkull på de hala löven. Polisen kunde inte få stopp på bilen utan körde rakt över pojken. Åklagaren såg det hala väglaget i parken som en förmildrande omständighet och väckte inget åtal mot polisen för vårdslöshet i trafik och vållande till kroppsskada.

I en annan våldsam biljakt med sirener och blåljus påslagna jagade polisen i hög fart en missbrukare mitt inne i centrala Stockholm. Biljakten slutade med att den jagade bilen frontalkrockade på stadshusbron. På grund av den höga olycksrisken ansåg åklagaren att biljakten var helt oacceptabel och åtalade polismannen för tjänstefel. Men när det var dags för tingsrätten att säga sitt friades polisen ”eftersom situationen hade varit svårbedömd för polisman- nen”. Hoppsan! Är det något en polis ska vara utrustad med, så är det väl omdöme?

Det grövsta fallet av misstänkta polisbrott gäller 24-årige Johan Liljeqvist i Göteborg. 2008 greps han av polis i samband med ett bråk och kastades på ett hårdhänt sätt in i en polisbil. Där blev han plötsligt sjuk och kördes till sjukhus där man konstaterade att han drabbats av andnings- och hjärtstillestånd. Johan dog efter att ha legat en vecka i koma.

Trots misstankar om övervåld mot Johan har poliserna friats – inte bara en utan två gånger, sen två polisutredningar mot dem lagts ner. Enligt åklagaren blev Johan sjuk på sjukhuset, medan den rättsläkare, som obducerade Johan, hävdar att dödsfallet orsakades av polisens hantering av Johan i samband med polisingripandet. Fallet Johan Liljeqvist – ett nytt Osmo Vallo-fall?

Ett annat exempel är sjukpensionären Åke Djerfsten, som för några år sen misshandlades av poliser med flera batongslag på en bensinstation i Botkyrka. I tingsrätten dömdes poliserna till fängelse. I hovrätten friades de – trots att övervakningskameror tydligt visat, att poliserna grovt misshandlat Åke.

Jag påstår inte att alla poliser som använder våld i tjänsten gör sig skyldiga till brott. Polisen är den enda myndighet, som enligt lag har rätt att bruka våld. Men det finns för många fall, där poliser frias från brott trots att de bevisligen använt övervåld. Poliser och åklagare erkänner också själva att de ställer högre beviskrav på brott begångna av poliser än på brott begångna av vanligt folk.

Därför friar domstolarna hellre än fäller en brottsmisstänkt polis. Enligt både poliser och åklagare är det en allvarlig knäck för hela det svenska rättssystemet.

En studie, som Sydsvenskan gjorde häromåret, visar att mindre än en procent av anmälningarna mot poliser i Skåne leder till åtal. Sen Riksenheten för polismål för fyra år sen fick en ny överåklagare (Björn Ericsson) har åtal mot polismän bara väckts i ett enda fall.

Medan alltfler anmälningar mot poliser strömmar in tycks antalet åtal mot polismän minska. Hur sjutton ska folk kunna behålla förtroendet för en rättsstat, där poliser frias men vanligt folk fälls?