Kolumn

Elisabet Höglund

Vintern är inget undantag – den kommer varje år

Läs Elisabet Höglunds kolumn

KOLUMNISTER

Tiotusentals passagerare instängda i tåg som inte kommer fram på grund av is och igensnöade järnvägsspår. Tågförseningar som fått SJ att framstå som ett skämt. Snöröjning, som inte är värd namnet.

Minskade anslag för järnvägsunderhåll och vägar som lett till att december 2010 blev vintermånaden då allt gick åt helvete, då alla köldrekord slogs, då ingen kom fram, då tågväxlar frös fast, då dåligt plogade vägar stoppade all trafik, då tåg ställdes in och då folk inte kom till sina jobb eller hann fram till sina släktingar i jul.

Hoppsan, det blev visst lite mer snö än vi trodde, svarar politiker och ansvariga tjänstemän. Och så tidigt den kom sen! Tyvärr har vi inte budgeterat för så många flingor på en gång.

Hallå, säger jag, vi befinner oss i Sverige! Vet ni inte det? Hos oss är det normala tillståndet på vintern just snö och kyla. Visst har vi haft en del snöfattiga vintrar de senaste åren – men redan förra vinterns kyla och stora mängder snö borde ha fått de ansvariga att lära sig läxan. Vädret är oförutsägbart – höj därför anslaget till snöröjning och järnvägsunderhåll. Nu har regering och kommuner gjort tvärtom, för de trodde ju, att förra vintern bara var ett undantag.

Jag tror, att jag vet orsaken till de senaste årens kraftiga neddragningar av anslagen till väghållning, järnvägsunderhåll och snöröjning. Det är växthuseffekten och klimatlarmen. Det skulle inte bli några snövintrar mera, har klimatforskare och tv-meteorologer ropat ut de senaste fem åren. Snöbristen skulle göra, att det snart inte skulle gå att åka Vasaloppet längre. Barnen skulle aldrig mer kunna åka pulka, skidor och skridskor. Snögubbarnas tid var förbi, eftersom det aldrig mer skulle komma någon snö, åtminstone inte i södra och mellersta Sverige.

Dessa signaler har våra förtroendevalda i regering, riksdag och i kommuner lyssnat noga på, när de letat efter anledningar att dra ner på vinterunderhållet och snöröjningen för att spara pengar. Varför satsa miljoner på snöröjning och snöfria tågväxlar, när det ändå inte kommer någon snö?

Ingen talar i dag högt om dessa gigantiska planeringsmissar. Men underlaget för dessa hittade jag bland annat i ”Sveriges fjärde nationalrapport om klimatförändringar”, som den svenska regeringen översände till FN 2005. Där framhålls de positiva effekterna med växthuseffekten, det vill säga att ”fördelningen mellan regn och snö kommer att ändras under den kalla årstiden”.

”Detta (det vill säga allt mindre snö) minskar behovet av snöröjning, sandning och saltning av vägbanorna, vilket i sin tur ger bättre miljö och luftkvalitet”, står det i rapporten. I en annan rapport från Luleå Tekniska Högskola från i vintras förutspås, att nederbörden i södra Sverige i framtiden ”i huvudsak kommer att bestå av regn”.

Hoppsan, så fel det blev.

Samma resonemang har förts, när det gäller sjöfarten. I ovan nämnda regeringsrapport står så här: ”Isförhållandena runt Sveriges kuster förväntas bli lindrigare, vilket får betydelse för sjöfarten. Det framtida behovet av isbrytarkapacitet kommer att minska.”

Sjöfartsverket tog snabbt dessa förutsägelser ad notam och började för några år sen hyra ut Sveriges största isbrytare, Oden, till polarforskningsuppdrag i stället för att låta den bryta is i Östersjön. Just nu är Oden för femte vintern i rad på väg till Antarktis för att hjälpa polarforskare att mäta isen i Sydpolen (!) – samtidigt som fartyg och färjor i Östersjön riskerar att frysa fast med risk för stopp i sjötrafiken, stillastående fartyg och stora förluster för näringslivet.

Enligt SMHI har havsisarna runt södra Sverige i år lagt sig en månad tidigare än normalt. I detta läge har Sverige alltså inte tillgång till sin största och starkaste isbrytare. Sjöfartsverket tjänar nämligen 20 miljoner kronor varje gång man hyr ut Oden.

”Vi kan ju be Oden vända hem igen, om det skulle behövas”, säger Sjöfartsverket och infrastrukturminister Catharina Elmsäter Svärd. Mina vänner, det tar veckor, ja en månad för Oden att komma tillbaka till Stockholm. Kanske hinner inte ens isbrytaren hem, förrän isen redan har börjat smälta.

FAKTA

Partiledare?

Partiledarposten kommer däremot att gå till Socialdemokraternas gruppledare i riksdagen, Sven-Erik Österberg, 55. En lite småtrist men hygglig gråsosse utan fiender. Redan våren 2009 förutspådde jag i en krönika i Expressen, att Mona Sahlin skulle avgå och ersättas av just Sven-Erik Österberg. Mycket talar för att jag kan få rätt. Får jag fel, så häng mig med huvudet ner och fötterna upp.

Partisekreterare?

Socialdemokraten Ylva Johansson har, nu som första ledande (S)-person, öppet förklarat att hon vill vara med och leda partiet i framtiden. Som partiledare? Nej, för tusan – men varför inte som partisekreterare? Jag menar faktiskt allvar. En partisekreterare behöver den erfarenhet och mångåriga kontakt med partiet, som Ylva Johansson faktiskt har. Man behöver ju inte kasta ut alla barnen med badvattnet bara därför att Mona Sahlin har avgått.