Patienter ska vinna på vården – inte dö

KOLUMNISTER

Den stora stridsfrågan i svensk politik fram till valdagen kommer att vara om det får finnas privata vinstintressen i vården. Allt fler socialdemokrater säger nej till detta. Som tidigare anställd i ett privat industriföretag är Stefan Löfvens inställning förmodligen inte lika ideologisk utan mera pragmatisk.

Det vore djupt olyckligt om ideologi och inte patienternas bästa ska styra den politiska debatten i en så viktig fråga som vården.

Medan partierna grälar om vem som ska få bedriva vård, kan patienter ligga och dö om de råkat hamna på vårdinrättningar som inte uppfyller kraven.

Samtidigt hamnar större frågor, som till exempel arbetslösheten, i bakvattnet av en ideologisk strid om ägandet i vården där det ändå inte finns något självklart svar.

De som anser att vård i offentlig regi är bättre än vård i privat regi ombeds lägga fram bevis för detta.

Jag har personligen fått stor erfarenhet av den offentliga sjukhusvården.

Erfarenheterna lämnar dessvärre mycket övrigt att önska.

Stockholms läns landsting meddelade i somras att Karolinska universitetssjukhuset ”producerade för mycket sjukvård” under 2011.

Nu måste sjukhuset inför 2013 spara 650 miljoner kronor.

Mellan 700 och 800 heltidsjobb ska bort – och det i en verksamhet där personalen redan går på knäna.

Kan man då tala om att den offentliga vården är överlägsen den privata? Nej.

När landstinget talar om ”överproduktion av sjukvård” kippar jag efter andan.

”Överproduktionen” beror i så fall på att svårt sjuka patienter – jag själv var en sådan – efter en stor operation tvingas tillbringa tre månader på sjukhuset i stället för de maximalt tre veckor som sjukhusbudgeten är baserad på.

Orsaken är alla de komplikationer, infektioner och inflammationer som uppstår efter svåra operationer.

Komplikationerna kan bero på slarv och misstag men också på att rätt sorts personal saknas när den behövs som bäst.

Den slutsats jag drar av denna spar­iver är att svårt sjuka i fortsättningen kommer att skickas hem för att dö, när sjukhusen inte längre har råd att ha dem kvar för att inte ”överproducera” vård.

Det finns tre privata sjukhus i Stockholm, som alla fungerar utmärkt, dels Sankt Görans sjukhus, som ägs av vårdbolaget Capio, dels Sofiahemmet och Ersta sjukhus, som båda ägs av privata stiftelser och där eventuella överskott återinvesteras i verksamheten.

Det finns alltså flera ägarmodeller att välja mellan, där vård i offentlig regi är en av dem.

Nostalgikick

… fick jag här om dan när jag såg att bensinmärket Gulf skulle komma tillbaka till Sverige. Jag återupplevde ­direkt doften av 1960-talets svavelosande tvåtaktsbensin, röda Volvo Amazoner med vita tak och beige Ford Taunusar, som var mina älsklingsbilar, när jag 1963 fick mitt efterlängtade körkort. Och nu Gulf med sina runda skyltar målade i ful blek­orange färg. Livet kan inte bli bättre.

Svenska folket

… har blivit ett gäng indignationsstinna gnällspikar, som river upp himmel och jord för skitsaker. Senast drog indignationsstormen över Östersund. En fotofirma skickade ut ett formulär till föräldrarna i samband med att barnen på en förskola skulle fotograferas. Föräldrarna ombads sätta ett kryss i en ruta om de ville ha en lätt retouche av barnens ansikten på bilderna, få rivsår eller blåmärken borttagna. Denna minst sagt oförargliga förfrågan ledde till tidernas föräldrauppror. ”Hur kan man göra så mot små barn?” Vadå? Ingen tvingar väl föräldrarna att kryssa för.