Spendrup fick mig att koka – och byta åsikt

KOLUMNISTER

Jag har alltid varit starkt emot kvotering av kvinnor i till exempel bolagsstyrelser. Jag har betraktat kvotering som förnedrande för kvinnor. Borde inte kvinnors kompetens duga för högre befattningar utan kvotering? Jag har också tyckt att kvotering kan vara både stelbent och ineffektivt. Om fel kvinnor kvoteras in, så gör dessa kanske ingen nytta utan upptar en plats där en dugligare man (eller en annan kvinna) borde ha suttit. Det ansåg jag till för några veckor sen.

De senaste veckornas kvoteringsdebatt har fått mig att tänka om, särskilt när ordförande för Svenskt Näringsliv, Jens Spendrup, påstod att orsaken till bristen på kvinnor i bolagsstyrelserna är att det inte finns några dugliga kvinnor. Kvotering skulle därför göra större skada än nytta.

Detta fick mig att koka inombords. Den gamla barrikadkämpen som i många år slumrat i min kropp vaknade plötsligt till liv. Fy fan för dessa stöddiga karlar som ser sig själva som oersättliga, ouppnåeliga, ja rent av gudomliga. Vilket flagrant kvinnoförakt har vi inte bevittnat under dessa dagar?

Därför har jag bytt åsikt: Inför kvotering av kvinnor i Sverige, inte bara i bolagsstyrelser i näringslivet utan också i organisations- och myndighetsstyrelser, i alla politiska organ inklusive regering och riksdag med mera.

Hur korkad får man vara, säger säkert många som läser denna krönika. Hur kan du som framgångsrik och kompetent kvinna plötsligt kräva att dina mindre begåvade medsystrar ska kvoteras till poster som de inte förtjänar att sitta på?

Tyck gärna så - men ni har fel. Det finns alldeles för många kompetenta kvinnor som i hela sitt liv väntat på att bli befordrade och invalda i styrelser för att på allvar kunna utöva makt och inflytande. Men de har hindrats av de gigantiska kadrerna av män i mörkblå kostymer, ljusblå skjortor och prickiga slipsar, dessa ointagliga bastioner av manlig hegemoni.

Faktum är att det finns något osunt, något sekteristiskt, med dessa enkönade (läs: manliga) församlingar av direktörer och styrelseproffs som sitter i varandras styrelser, som skrubbar varandra på ryggen (”Får jag sitta i din styrelse, så får du sitta i min”) och som bjuder varandra på dyra middagar med årgångsviner och den finaste cognacen till kaffet.

Jag förstår att många kvinnor inte vill delta i dessa manliga seanser utan vänder ryggen åt makten. Men om makten i näringsliv, organisationer, myndigheter och politiska organ delas mellan män och kvinnor så kommer klimatet säkert att förändras.

Mitt förslag är att riksdagen stiftar en lag om kvotering av kvinnor i alla slags styrelser och politiska församlingar. Jag är väl medveten om att alla kvinnor kanske inte känner sig redo att axla ett nytt och tungt ansvar.

Gör därför lagen så flexibel och förhandlingsbar att reformen kan införas så mjukt som möjligt, både för män och kvinnor.

De är inga ”klenfisar”

Jag måste så här dagen efter OS göra en offentlig avbön. För några veckor sen kallade jag de svenska skidåkarna för ”klenfisar”, eftersom alla klagade över hur trötta och sjuka de var. Nu sen de svenska längdåkarna erövrat elva medaljer i OS, så får jag vika ner mig. Jag ber er allra ödmjukast om ursäkt, jag som smutskastat och underskattat er så grovt. Men observera noga att denna ursäkt inte omfattar de svenska skidskyttarna, som i stället blev de som gav arten klenfis ett ansikte.

Public service-soppan

Först missade SVT sändningsrätten till OS i Sotji eftersom man inte ville betala vad de kostade. Sommar-OS i Rio de Janeiro har SVT redan missat, eftersom MTG har lagt beslag på detta också. Och så nu Melodifestivalen. Jag har med största motvilja plågat mig genom fyra del­tävlingar och konstaterat att årets upplaga av Mellon är rena dyngan. Jag som alltid hyllat Melodifestivalen som den optimala formen av public service. Så icke längre. Mellomonstret har förvandlats till en 40 miljoner dyr amatör­teaterföreställning.