Snart så kan vi inte prata med varandra

Men handlar det verkligen om ”utveckling”? Ja, när det gäller anspråkslös och till intet förpliktande kommunikation och kontaktskapande, så är det förstås om en slags utveckling. Aldrig tidigare i världshistorien har vi människor kunnat nå varandra och skapa kontakter med varandra på det sätt vi kan i dag. Vi tävlar med varandra om att ha flest vänner på Facebook. Och får vi inte sjuttiotvå sms om dagen, så inbillar vi oss, att vi redan är bortglömda, att vi inte har några vänner kvar. 

Vi ägnar timmar, kanske dagar och nätter åt att blogga, twittra, leta nya vänner på Facebook, skicka meddelanden, chatta och göra statusuppdateringar för att bara nämna några av de virtuella handlingsalternativ som står till buds. Vi sitter där med blicken djupt inborrad i dataskärmen och blir alltmer världsfrånvända. Samtidigt gör vi allt för att förbli ”sedda”. Desperat vägrar vi att bli bortglömda. 

Många människor har på det här sättet alltmer kommit att leva i en pseudovärld, i en ny dimension, där det som händer på internet är viktigare än det som händer i den verklighet som fortfarande omger oss. Samtidigt som vi avskärmar oss från vår omgivning genom att ägna all uppmärksamhet åt det som händer på skärmen, letar vi hysteriskt och utskillningslöst efter nya kontakter, men inte i den fysiska verkligheten utan i cybervärlden. Det  är en obegriplig – och tragisk – paradox.

Detta är i mångt och mycket en förfärande utveckling. Jag tror nämligen, att den kommer att deformera oss som människor. Vi blir till slut så upptagna av våra konstgjorda liv i cybervärlden att vi snart inte bryr vi oss om ”riktiga” människor längre. Vi söker inte livs levande kompisar och vänner att umgås med. Vi förlorar till slut vår förmåga att prata med varandra ”på riktigt”. Vi talar nästan inte med varandra i telefon längre. I stället skickar vi ett sms, ett meddelande på Facebook eller e-post. Borta är snart det förtroliga samtalet mellan fyra ögon, det som kan fördjupa våra sinnen men som naturligtvis också kan skapa konflikter för oss. 

Jag talar av egen erfarenhet. Folk mejlar eller sms:ar mig hellre än de ringer upp mig. Detsamma gör jag själv. Vad leder det till? Jo, till att vi människor till slut blir rädda för varandra. Vi blir ängsliga inför närheten och direktkontakten. Vi undviker alltmer att se varandra i ögonen vid ”riktiga” mänskliga möten. I stället väljer vi att smita  undan och gömma oss bakom mejl, sms och Facebook, där vi inte behöver ta ställning, där vi inte behöver ta något ansvar. 

Jag är själv en del av detta. Jag har också ett Facebook-konto och får alltfler vänner på Facebook. Jag mejlar och sms:ar själv allt oftare i stället för att ringa upp. Samtidigt börjar jag bli rädd för att jag snart har förlorat min förmåga till mänsklig kontakt och närhet.

Jag hatar inte sociala medier. Det virtuella kontaktskapandet är inte bara av ondo. Men jag vill varna för att vi så till den grad fångas av de sociala medierna, att vi förlorar fotfästet i tillvaron, att vi till sist slutar att bry oss om andra människor. Risken finns att dessa till slut inte existerar för oss längre eftersom de bara ställer till problem med sina krav och sitt tjat. I stället för att hantera konflikter genom direkta kontakter, flyr vi in i cybervärlden. Där skiner ständigt solen och där är alla hurtiga och glada. Den enda respons vi behöver ge varandra där är att trycka på ”gilla”-knappen.

Det enda vi snart läser är vad anonyma bloggare tycker eller vad ”vännerna” på Facebook skriver, ”vänner” som vi inte ens känner, som vi aldrig har träffat och som vi förmodligen aldrig kommer att träffa.

Jag är kanske gammalmodig, men jag tror fortfarande på det mänskliga mötet. Jag tror på de intima samtalen. Det är i dessa vi hittar de ”riktiga” vännerna. De är kanske inte lika många som de tusentals ”vännerna” på Facebook, men de ger oss kanske lite mer än ytligt pladder på nätet.