I Stockholm var jag som Dolly Parton i New York

Dolly Parton.
Foto: ANNA TÄRNHUVUD
Dolly Parton.
KOLUMNISTER

För drygt ett år sedan var jag nyinflyttad i Stockholm. Då hände en grej som fick mig att känna mig som Dolly Parton kände sig när hon kom till New York för första gången (det vill säga god­trogen och bortkommen).

Det är sent en helgkväll utanför Cirkus och jag ska åka hem. Lite orolig för att få tag i en taxi slänger jag mig in i första bästa. ­Taxametern börjar nästan direkt rusa onaturligt snabbt och ­snabbare och snabbare.

Föraren flackar med ­blicken när jag möter den i spegeln.

Jag börjar svettas, men ­sitter tyst.

Jag är en duktig kund som inte klagar, det kanske är jag som har dålig koll på vad det ska kosta. Men när notan landar på tre gånger mer än den ska inser jag: Jag är blåst. Jag skäms så mycket, är glad att det inte hände ­något värre, att jag bara betalar och bilen bränner iväg. Logotypen på bilen är snarlik ett av de stora bolagen.

När Aftonbladet i somras granskade taxiskojarna hände samma sak: En resa från city till Arlanda gick loss på 3200 kronor och taxiföraren konstaterade:

- Nu behöver jag inte ­jobba mer i dag.

Från och med i torsdags finns nya regler som ska ­göra det svårare för oseriösa taxiförare. Innan bilen kör iväg måste de kunna ange vad resan kommer att kosta om jämförpriset är över 500 kronor. Svenska taxiförbundet välkomnar detta, ­eftersom både ­äldre och turister (och nyinflyttade min anm.) blir lurade. Men samtidigt varnar förbundet för att det ­behövs både ­bättre tillsyn och ­information för att det här inte ska bli ett slag i luften.

Vi måste alltså också bli lite tuffare som taxikunder. Nya regler hjälper ju ingenting om vi inte kräver vår rätt och ryter ifrån.

Nu har den här Dolly Parton-i-New York-inställningen lagt sig. På nyårsnatten gjorde jag som stock­holmarna och åkte pendeltåget hem. Rena rama ­stinkande zombieapokalypsen. Men där var i alla fall ingen i skick att blåsa mig på pengar.