Mjölk och journalistik – mer lika än man kan tro

KOLUMNISTER

Min lillebror och jag är väldigt olika. När vi växte upp gillade jag röd saft och han gillade gul. Jag var ganska bråkig, han var lugn och snäll (oftast i alla fall).

Vi har också totalt olika jobb. Jag har jobbat som journalist i hela mitt liv, han är i färd med att ta över våra föräldrars mjölkgård. Två jobb som ser väldigt ­olika ut, jag sitter vid en ­dator och bråkar på Twitter, han kanske bråkar med en ­besvärlig ko eller lagar en maskin som gått sönder.

Men båda branscherna går igenom varsin kris - två branscher som liknar var­andra mer än man kan tro.

Sedan 1970-talet har både jordbruket och mediemarknaden förändrats i grunden. Antalet jordbruksföretag i Sverige har minskat från 155 000 till 67 000 sedan dess. Det produceras ungefär lika mycket mjölk, men befolkningen har ökat och Sverige måste impor­tera efter­som det ­produceras för lite. I mediebranschen kan man inte säga att det produceras för lite, men journalistjobben minskar i stadig takt och den ­lokala bevakningen krymper.

Det är yrkesgrupper som alltid fått höra hur bra de har det, men som knappast täljer guld längre. Bönderna får höra att de är bidrags­beroende, public service-journalisterna likaså.

I torsdags hade mjölkbranschen krismöte i riks­dagen med miljö- och jordbruksutskottet.

Mjölkbönderna drabbas hårt ekonomiskt av inter­nationell konkurrens och ­exportstoppet till Ryssland. Mjölkpriset har fallit med närmare 30 procent på bara ett år.

Enligt landsbygdsminister Sven-Erik Bucht kan bönderna inte räkna med statligt stöd i stil med vad bönderna får i Finland. I stället får svenska bönder hoppas på att kunna exportera mer till Kina.

Medie­branschen försöker ta fram nya affärsmodeller och producera det som ­någon vill betala för. ­Bönderna måste förädla ­sina produkter och starta sidoverksamheter.

Både mjölk och nyheter är någonting som tas för givet. Produkterna finns överallt. De ska finnas där och man vill helst inte betala någonting alls för dem. Nyheterna och mjölken får gärna vara så lokalproducerad som möjligt, men att betala en spänn mer för att behålla sin lokalredaktör eller bonden i byn verkar omöjligt.

Men konsumenterna kan inte lösa allt för branscher i kris, här måste det till politisk vilja.