Det konstigaste är känslan av tacksamhet

KOLUMNISTER

“Han dog för en halvtimme sedan” berättar min syster när vi stiger in i sjukhusrummet.

Vi hade alltså suttit i bilen på väg till Karlstad, vi var kanske utanför Ölme när det hände. Och någonstans andades jag ut.

Döden är så konstig. Saker som hamnar bredvid döden ter sig både futtiga och oförklarliga.

Är en halvtimme lång tid? Är 69 år? Jag vet att pappa hade ett relativt långt liv fyllt med glädje, och att hans sjukdom tid blev relativt kort och snabb och att det var nog därför jag andades ut för nu är det över.

Men jag är också ett barn som känner mig lurad. Lurad på åtminstone sex år rent statistiskt. Man ska få ha friska föräldrar tills de är 75 år, först då ska hälsoproblemen komma, och oron, och man ska säga menande till sina syskon och vänner “det är bara att inse att föräldrarna börjar bli skruttiga”.

Och vad hände med den till synes oövervinnerliga generationen 40-talister? “Jätteproppen Orvar”, “köttberget”, efterkrigsbarnen som uppfann allt från tonårstid och hippies till aktivt pensionärsliv och yuppies.. Som aldrig slutade jobba och fortsatte att dominera samhällsdebatten. Plötsligt faller giganterna, de som funnits med en hela livet. Magnus Härenstam. Robban Broberg. Min pappa.

Att sörja är någonting man måste lära sig. Och det är skönt att inte ha tränat, för det är omänskligt att behöva vänja sig vid döden. Så jag lär mig, lär mig att min sorg inte är gråtandet med stora tårar som rullar ner för kinden som på film. Det är mest att vara trött, utmattad. Att om jag inte har någon som behöver mig, som behöver att jag ska göra något, om jag bara ska lyssna på mig själv så vill jag ingenting. Bara ligga kvar i sängen till eftermiddagen.

Men även om jag hade varit en fingråtare så hade även det varit ok. För sorg ser olika ut. Och all min vilja till analysera eller bedöma andra och mig själv är som bortblåst. Jag söker inte sorgen, men jag ryggar inte bort från den. Jag kan bara acceptera den när den väl kommer. Hulkande, tårtrillande eller bara däckad.

Och jag har fått lära mig att inte allting med döden är negativa känslor. Familjen har kanske aldrig varit mer kärleksfull, mer förlåtande mot varandra. Och stödet från vänner och bekanta har funnits som vågor av tröstande omsorg.

Det konstigaste är känslan av tacksamhet. Över den tid vi fick, så mycket längre än många andra, en livstid av pappaskap. Av pinsamheter, av samhällsengagemang, av arbetsdagar på stugan, av revyande, av bråk, av hjälp, av mod, av livsnjuteri.

Och att när allt detta skulle ta slut så gick det fort. Hej då pappa Jöto.

Veckans uppmaning:

Skriv ner så mycket du kan om hur du vill ha din begravning. Du kanske känner dig morbid eller självupptagen, men om du vet saker som vilka sånger eller vilken urna du vill ha så slipper din sörjande familj tömma sig genom att ta massa konstiga beslut. Tack pappa.

Veckans uppfinning:

Emojihjärtat. Alla vänner och bekanta som hört av sig med uppmuntrande och kärleksfulla ord, att kunna få svara med en enkel symbol, en liten karaktär som ändå rymmer hur jag känner. Tack tekniken.