Drömmen: Att Gina rappar om Sverige – i Gustav Vasa-peruk

Leslie Odom Jr., Phillipa Soo, Lin-Manuel Miranda och Christopher Jackson efter en premiären av ”Hamilton” på Richard Rogers-teatern i New York.
Foto: AP/CHARLES SYKES
Leslie Odom Jr., Phillipa Soo, Lin-Manuel Miranda och Christopher Jackson efter en premiären av ”Hamilton” på Richard Rogers-teatern i New York.
KOLUMNISTER

Det har varit årets stora snackis i USA. Hiphopmusikalen "Hamilton" handlar om en av de amerikanska grundlagsfäderna Alexander Hamilton, tillika skaparen av centralbanken och den snygga profilen på tiodollarssedeln, och är en av Broadways mest otippade succéer. Kärleken kommer från hela det politiska fältet - från Obama till Dick Cheney. I princip måste du vara sittande president av Förenta staterna, eller åtminstone före detta vicepresident, för att få en biljett. Föreställningen är helt slutsåld till 2017. Så det gäller att liksom miljontals andra lyssna på den på Spotify. Inspelningen är den första som både toppar listorna för musikal och rap.
Hur ska man förstå detta fenomen? Det är klart - om något är bra så är det. Upphovsmanen och stjärnan Lin-Manuel Miranda verkar lite vara ett geni som filat på de fantastiska texterna i sex år. Men musikalen om 1700-talsfigurer i peruk talar direkt till dagens politiskt polariserade USA.

Ett land som allt mer delar upp sig i två oförsonliga grupperingar, som inte längre umgås med varandra, som inte läser samma nyheter och enligt en ny undersökning inte längre vill att ens barn gifter sig med någon från det andra partiet. I "Hamilton" finns något för alla. Högern, ni vet de där som klär ut sig i kolonialkläder och trekantshattar, ser för en gång skull hur historien hyllas istället för att hånas. 
Samtidigt som vänstern ser hur det samtida USA, som ibland känner sig marginaliserade av dessa historier, inkluderas när dessa dessa döda, vita män spelas av en ensemble som främst består av afroamerikanska och lantinamerikanska skådespelare. Och ingen gnäller om kulturell apropriering. Det finns en enorm kraft i att komma ihåg var man kommer ifrån, när man samtidigt föreställer sig vad man kan bli. Plötsligt får hela USA känna sig som goda patrioter.

Min dröm är att det skulle hända i Sverige. Tänk att få ha en cool musikal om hur Sverige blev till, framförd av en multikulticast. Gina Dirawi i Gustav Vasa-peruk rappar om nationalstatens födelse. Eller Timbuktu som Per-Albin som droppar folkhemsbeats utan varken styvbarn eller kelgrisar. Med musik av Petter, texter av Viktor Bart-Krohn och regi av Edvard af Sillén!
Kan vi inte lösa upp samtidens politisk spänningar med ett rent Alexanderhugg av vi-och-dom? Vi erkänner gemenskapers betydelse men vi släpper in fler i dessa. Och att inträdesbiljetten inte kan vara något statiskt som pigment utan något som man kan påverka.

Ska det verkligen vara en omöjlig utopi, att alla svenskar ska kunna få känna fosterlandskärlek?

FAKTA

Veckans...

... minus
När maken blev biten av en galen hund på stranden i Costa Rica. Så snabbt semesterparadiset förvandlades till ett u-land och jag ville skjuta samtliga djur.

... plus
Hur svensk självgodhet överträffas av Costa Ricansk. Mellanamerikas Schweiz mallar sig med sin regnskog och ekoturism, och det var spännande att se vår vildmarksguide (som precis berättat hur han som barn fick lära sig att jaga apor) bli djupt chockad över att Sverige tillåter vargjakt.