Samerna var här långt innan vi svenskar fanns

KOLUMNISTER

1789 utlystes en tävling om de bästa förslagen för att få in samerna i det svenska samhället. Vinnaren föreslog att de med våld skulle tvingas bort från sin nomadtillvaro, att barnen skulle tas ifrån dem och uppfostras av samhället.

Samerna som fanns här långt före svenskarna har genom historien mötts av nonchalans och illvilja.

För några dagar sedan firade samerna sin nationaldag, som de har gjort de senaste femton åren. Detta behandlades cirka femton sekunder i SVT, vilket är typiskt för hur den svenska majoriteten alltid behandlat den inhemska ursprungsbefolkningen – i bästa fall med ointresse och nonchalans, i värsta fall med illvilja och aggression.

Det finns ett mycket större svenskt medieintresse och engagemang för ursprungsbefolkningar längre bort – ju längre bort desto större intresse – som för till exempel Australiens aboriginer eller för indianer i Syd- och Nordamerika.

Samer har funnits i Sverige långt innan det fanns något som hette Sverige eller svenskar.

Den samiska kulturen är den äldsta kulturen i Skandinavien, men svenska myndigheters intresse för samerna inleddes inte förrän i slutet av 1600-talet och vad myndigheterna intresserade sig för var givetvis naturrikedomarna i norr, inte befolkningen där. De kringströvande och hedniska samerna betraktades med djup misstro och skulle därför tvångsciviliseras med hjälp av präster och kronofogdar. ”Trolltrummor” förstördes, samernas religion skulle utplånas.

På 1700-talet drömde många om att förvandla det som i dagligt tal slarvigt kallades Norrland till ”Sveriges Västindien”. Då andra europeiska makter utforskade fjärran kontinenter, skulle vi i Sverige utforska och ta vara på rikedomarna i norr. Problemet var bara att där fanns för lite folk och de som fanns, lapparna som man sa, betraktades inte som riktiga människor.

År 1789 utlyste därför Patriotiska sällskapet tävlingen ”Hur ska de kringstrykande lapparna inordnas i samhället?”. Det kom många förslag. Vinnare blev kapten Olof Björling som fick sällskapets stora pris i silver.

Han föreslog att man med våld skulle tvinga bort samerna från deras nomadtillvaro. ”Att utan våld omskapa ett så vilt folkslag och göra dem till andra människor, ehuru de äro av ganska kvick naturell, tror jag vara svårare än det skulle varit för Tsar Peter den stora att utan tvång förändra rysarna.” Björling skrev att ”alla deras barn mellan ett och tu år, om icke förr, böra alltid tagas ifrån dem, om föräldrarna vilja därtill samtycka eller icke, och uppfostras på allmän bekostnad så att de från spädaste åren icke får vana eller smak för ett så vilt och nästan fäaktigt (djuriskt) levnad”. På det sättet skulle samebarnen uppfostras till nyttiga medborgare ”istället för en ohyggelig och obehaglig tärande ohyra. Deras föräldrar borde icke en gång få nalkas dem förrän de fått stadga”.

Tonen var lika hård i de andra förslagen. Skriftställaren Magnus Blix föreslog att man skulle ta samernas djur och egendom ifrån dem samt skicka dem till lediga soldattorp i södra Sverige: ”Inom tjugo år skola dessa sockenlappar vara inmängde i våra sydligaste invånares seder och bruk.”

Den första svenska skildringen av Lappland kom på 1600-talet, skrevs på latin och blev en stor succé i den lärda världen och lockade nya upptäcktsresande, bland dem flera fransmän som alltid känt ett sug till midnattssolens land.

En av dem hette Jean Francois Regnard. Han kom till Jukkasjärvi och blev alldeles lyrisk. Vid Torne träsk greps han av en euforisk känsla. Kanske berodde det på höjden över havet, kanske han smakat någon intressant svamp för så här utbrister han i sin bok: ”Då vi var däruppe, såg vi i väster Lappland och Ishavet i hela dess utsträckning ända till Nordkap. Detta kan man kalla att gnida sig mot jordens axel och vara vid världens ände.” Det måste ha varit en extremt vacker dag eller så gned han sig med något märkligt medel för ingen har sedan dess fått sådana vyer från Torne träsk.

Problemet för regeringen var att få svenskar att flytta in så att malmen och skogen kunde utnyttjas. En plan var att locka ”överskottsfolk” till Norrland, tiggare, föräldralösa barn, arbetslösa och vissa kategorier av brottslingar som skulle föras till Västerbotten med våld. Där skulle de få startkapital, skattefrihet och slippa militärtjänstgöring mot att de skapade nya jordbruk.

Lite åt det hållet blev år 1750 då nybyggare lockades just med skattelindringar. Ändå blev det ingen Klondyke-liknande rusning norröver, även om skördarna ökade och åkerarealen växte. Det kom inte så många nybyggare söderifrån, de flesta som kom var unga och fattiga från älvdalarnas mynning som flyttade ut i ödemarken. Många var ynglingar som helt enkelt ville slippa militärtjänsten. Det gick ändå trögt att befolka landet och något Västindien blev det aldrig. Däremot fick Sverige sitt eget Västindien 1784 med den lilla ön Saint-Barthélémy. Det blev ingen rusning dit heller.

Det blev genast konflikt mellan nybyggare och samer om jorden och betesmarken, konflikter där nybyggarna hade hela den svenska statsapparaten i ryggen och samerna hade inga rättigheter alls. Sådana konflikter pågår fortfarande. De svenska samerna fick sitt eget parlament, Same-tinget, 1993, sist i Norden. Men ännu har samernas eget namn på sitt område – Sápmi – inte accepterats av alla.