Nu är slutet nära för Gustav IV Adolf

KOLUMNISTER

Den här dagen för exakt två hundra år sedan var Sverige i gungning. Kriget med Ryssland gick mot sin slutgiltiga katastrof, större delen av det svenska Finland hade ockuperats. Förföljda av ryssarna tog sig spillrorna av den svenska armén över Kemi älv in i Västerbotten. De flesta var sjuka, deras utrustning och uniformer var utslitna.

Den 13 september hade svenskarna besegrats vid Oravais i Österbotten, men den 27 oktober hade Sandels försvarat sig med stor tapperhet vid Virta bro, söder om Idensalmi. Med en liten styrka lyckades han driva tillbaka en mycket större rysk arme, över tusen ryssar stupade mot 308 svenskar. Den striden har gått till litteraturhistorien i skalden Runebergs verk ”Fänrik Ståls sägner” där han beskriver hjälten Svend Dufva, han som inte ”släppte en djävul över bron”. I dikten stupar Dufva till slut på sin bro. I verkligheten hette han Zacharias Bång och överlevde kriget. Han fick tapperhetsmedalj och slog sig ner som skomakare i Lycksele. Dessvärre drack han för mycket och råkade ofta i slagsmål. Han hamnade till slut i Vilhelmina lappmark, där Bångnäs by och Bångudden skulle vittna om den gamla krigaren. Han dog vid sextiotre års ålder. Det lär ännu finnas ättlingar i trakten av Vilhelmina.

Nyheterna om motgångarna på det finska fastlandet nådde den för varje dag alltmer upprörde, trettioårige och enväldige kungen Gustav IV Adolf i högkvarteret på Lemland på Åland. Han var rasande över arméns motgångar, som han menade berodde på inkompetens, feghet och att folk inte lydde order. Han kallade in överstarna för två av de inblandade regementena från Oravais och slet själv Svärdsorden från deras bröst

Men så gjorde han något som skulle få ödesdigra konsekvenser för honom själv. Han degraderade de svenska och finska gardesregementena samt Livgardet fots. De förlorade sina fanor och utmärkelsetecken. De stolta officerarna måste sprätta bort sina guldknappar och ta loss plymer och fjädrar ur hattarna. Dessa elitförband med lång och ärorik historia placerades sist i rangskalan för rikets regementen. Det var en hård bestraffning eftersom alla drabbades hårt ekonomiskt, även de som inte hade varit med i Oravais.

Hela den svenska officerskåren blev oerhört förbittrad. Några av de mest upprörda beslöt sig för att där och nu på Åland få bort kungen. Den mest aggressive officeren, Henning Wrangel och hans närmaste män finslipade en mordkomplott. En soldat ur finska gardet, nummer 87 Elias Blå, färgare till yrket, engagerades för dådet. 

Han smög sig några kalla nätter med laddat gevär runt prästgården på Lemland, som blivit arméns högkvarter,  men han kunde inte urskilja kungen bakom gardinerna. Under tiden satt Wrangel och hans medkonspiratörer i spänd väntan i närheten. Långt senare skrev han till en god vän:  ”Med utomordentlig oro räknade vi minuterna och sovo knappast. Äntligen  infinner sig en officer vid finska gardet, mitt hjärta slår, av nöje! Emedan jag trodde saken gjord: men olyckligtvis fingo vi veta, att Blå förkyld och döende, saknade mod.”

Den frusterade kungen klev ombord på sin jakt ”Amadis” och satte kurs över det höstmörka Ålands hav mot Stockholm. De mordiska och missnöjda officerarna hade nya planer in i det sista. De planerade att kapa hans fartyg eller försöka sänka det på vägen – planer som de inte heller lyckades genomföra.

Den 4 november nådde kungen Stockholm, där större delen av de höga ämbetsmännen och officerarna var emot honom i synnerhet de mer än hundra officerarna ur Sveriges finaste familjer, som alla hade drabbats personligen av kungens bestraffning; deras ekonomi, karriär och framtid var hotad. Stockholm var en liten stad med bara 80 000 invånare. De flesta hade någon anhörig eller bekant som var med eller hade drabbats av kriget. Alla sjukhus var överfulla, sårade och sjuka hade inhysts i provisoriska lasarett, som till exempel  Gustav III:s  Opera, som hade fyllts med  stympade och döende soldater. Varje dag kunde stockholmarna se kärror med lik föras till begravningsplatserna, där de slängdes i massgravar. Efter häftiga skyfall, då jorden sköljts bort, kunde man se armar och ben sticka upp över marken på Johannes kyrkogård.

Årstafrun, Märta Helena Reenstierna som skrev en legendarisk dagbok från den här tiden, berättar om  ”en svår och jämelik stank”  från en granngård på Liljeholmen där 116 ”uslingar hemkomna från kriget ” blivit inkvarterade. Fyra soldater avled redan den första natten. Lite senare lät Kronan begrava avlidna soldater på Reenstiernas egen holme, Årsta.

    

Kungen var helt isolerad ute på Haga slott. Han uppfattade inte missnöjet och krigströttheten i Stockholm. Han planerade nya motoffensiver mot ryssarna samtidigt som snaran sakta drogs åt om honom. Fienden fanns i tre läger: ämbetsmännen och officerarna i Stockholm, konspiratörerna på Ålands och en grupp inom västra armén i Värmland.

Nu var slutet nära för Gustav IV Adolf.