Socialdemokratin skrämde bort Victoria från Sverige

KOLUMNISTER

1918 upphörde första världskriget. I dess slutskede befann sig drottning Victoria hos sin släkt i Tyskland och tvingades plötsligt på flykt efter att kommunister stormat det furstliga palatset.

Drottning Victoria och Gustav V ombord en båt på väg mot Finland 1917, året innan dramat i Karlsruhe, Tyskland.
Foto: SCANPIX
Drottning Victoria och Gustav V ombord en båt på väg mot Finland 1917, året innan dramat i Karlsruhe, Tyskland.

För exakt 90 år sedan upphörde det första världskriget. Det blev tyst vid Europas skyttegravar – utom i Tyskland där revolutionära uppror utbröt på många håll.

Sveriges drottning Victoria, gift med Gustav V, befann sig då i sin barndomsstad Karlsruhe i Baden. Det sista telegrammet som nådde Stockholm berättade att kommunister stormade det furstliga palatsen i Karlsruhe. Victoria och hennes familj befann sig då i byggnaden.

Det kom inga fler telegram. Under flera veckor visste ingen i Stockholm var drottningen befann sig. Levde hon fortfarande?

Victoria var mycket stolt över sin tyska bakgrund. Under alla krigsåren stödde hon öppet och entusiastiskt den tyska sidan och gjorde allt vad hon kunde för att Sverige skulle gå med i kriget på tyskarnas sida. Kejsaren Vilhelm II i Berlin var hennes kusin, andra släktingar fanns bland de högsta militärerna.

Fyra gånger åkte drottningen själv ner för att på stället följa striderna. I början var hon segerviss och skrev till sin förtrogne, upptäcktsresanden Sven

Hedin:

”Här är allt så stort, så upplyftande, att det är en riktig nåd att få vara med. Tyskland står som en man och överallt är segervissheten obruten, över allt tror man på seger. Ett sådant folk kan ej gå under!”

Men det gick allt sämre för tyskarna och då stilleståndsavtalet undertecknades den 11 november 1918 abdikerade den tyske kejsaren och flydde till Holland.

Victoria satt då på sina förfäders slott i Karlsruhe i Baden. Maktlös kunde hon följa sin kusin Max av Badens misslyckade försök att rädda det tyska kejsardömet. Den ena tyska fursten efter den andra avsade sig sin krona. Så även storhertigen av Baden. Tyskland blev republik. Strax efteråt omringades Victorias slott av revolutionärer. Skottlossning utbröt i slottsparken och revolutionärerna sprang in i slottet vrålande att de ville tala med hertigen, ”den största skurken i Baden!”

I tumultet som uppstod flydde Victoria och hennes släktingar i mörkret ut genom fönstret på baksidan av slottet. Victoria snubblade på en väska, föll framstupa och fick kraftigt näsblod, men hon reste sig och sprang blödande därifrån. Hennes mor, den 81-åriga storhertiginnan Louise som kallades ”Die Urgrossmutter”, hade svårt att gå i trappor, så hon firades varsamt ut genom ett fönster, fastsurrad vid ett strykbräda.

I paniken glömde Victorias uppvaktning en hel väska med smycken och dyrbarheter i parken. Med fara för sitt liv lyckades en hovman smyga sig tillbaka och rädda väskan.

Sällskapet flydde cirka tio mil då deras räddare dök upp – kammarherren Robert Douglas, son till den svenske riksmarskalken. Han tog hand om hela det kungliga flyktingtåget. Familjen Douglas ägde ett slott vid Bodensjön, Langenstein.  Greve Douglas sände ett telegram till sin hustru: ”Anländer med 40 personer. Var modig!”

Slottet hade varit sjukhus under kriget. De sista soldaterna och patienterna hade nyss försvunnit och med dem större delen av slottets inredning. Grevinnan Douglas fick tre dagar på sig att ställa allt i ordning igen. Hon lånade mat, ordnade med bränsle och ljus, grävde fram det gömda bordssilvret – så då Victoria och hennes släktingar anlände var allt klart.

Under tiden visste ingen i Stockholm vart Sveriges drottning hade tagit vägen. Det senaste telegrammet hade berättat att slottet i Karlsruhe låg under beskjutning, nu fick den svenska regeringen veta att drottningen var i säkerhet men att det skulle ta minst ett halvår innan läget var så lugnt att hon kunde ta sig hem igen. Hon kunde nämligen bara resa med ett privat tåg och ett sådant var svårt att få fram i det rådande kaotiska läget.

Knappast någon av Sveriges drottningar höll så hårt på det kungliga protokollet som Victoria. Hon brukade säga att ”När vi måste ha kungliga måste de också uppträda kungligt; det får de betalt för”.

På våren flyttade sällskapet över till slottet Mainau. För att skaffa mat lät greve Douglas hugga ner palmerna i Mainaus trädgård och i stället odla potatis och grönsaker. Han lät upprätta en hönsgård och sedan, till de kungligas fasa, en svingård. Die Urgrossmutter tillhörde en epok då det ansågs olämpligt för en person i hennes ställning att ens uttala ordet Schwein.

I juni 1919 kom Victoria så slutligen hem till Sverige igen. Hon var nu 58 år gammal, sjuklig och sliten, skakad av sina upplevelser i krigets Europa. Hon möttes av Gustav V som steg ombord på tåget i Malmö. De hade inte setts på över ett år. Under resan upp mot Stockholm hade de mycket att berätta för varandra.  Även Gustav för Victoria.

Tiderna var bistra.  Det var nödår, ransonering, brist på allt. Till Victorias fasa fick hon höra att liberalerna och socialdemokraterna nu dominerade den svenska riksdagen och att allmän och lika rösträtt för både män och kvinnor hade införts. Kanske ännu mer chockerande för henne var nyheten att det nu satt fyra socialdemokrater i liberalen Nils Edéns regering.

Victoria kunde inte acceptera de stora sociala förändringarna. Ganska snart lämnade hon Sverige igen för att, som det hette, vårda sin hälsa i Rom. Hon stannade där, vid doktor Axel Munthes sida, ända till sin död 1930.