Blir det något bröllop? Det bestämmer kungen

KOLUMNISTER

Det skrivs allt mer om kronprinsessan Victorias eventuella bröllop. Det faktum att Daniel Westling synts vid hennes sida vid officiella tillfällen tas som tecken på att bröllop skulle vara nära, ja rent av troligt nästa sommar.

Det finns en enda person som bestämmer om det ska bli något bröllop eller inte. Den personen är varken kronprinsessan eller Daniel. Det är kung Carl XVI Gustaf och skälet till att han tvekat så länge är mycket allvarligt. Han är rädd att bröllopet skulle bli slutet för den svenska monarkin.

Den svenska monarkin är över tusen år. Familjen Bernadotte har suttit på tronen längre än någon annan dynasti, i snart två hundra år. Den förste Bernadotte, den franske marskalken Jean Baptiste Bernadotte, valdes till tronföljare i Örebro 1810. Varken han eller hans drottning Désirée hade kungligt blod. Deras son, Oscar I föddes i Paris då Bernadotte var krigsminister under den franska revolutionen. Oscar gifte sig med en tysk prinsessa, Josefina – vars far var en icke-kunglig person, son till Joséphine, den glada änkan som Napoleon gifte sig med då han själv ännu bara var general. Prinsessan Josefinas mor däremot var äkta kungadotter, dessutom släkt med Gustav Vasa.

Oscar I och Josefina hade bland annat sönerna Karl XV och Oscar II. Bägge var alltså söner till en icke-kunglig far och ”halvkunglig” mor. Oscar II gifte sig med en tysk prinsessa, Sofia, som även hon var släkt med Vasa-kungen. Deras son, Gustav V, var således son till en halvkunglig far och en helkunglig mor. Gustav V gifte sig med en äkta prinsessa, Victoria, som inte bara var släkt med Vasa-dynastin utan dessutom med Gustav III. Deras son Gustav VI Adolf blev således den förste i dynastin Bernadotte som hade både en helkunglig far och en helkunglig mor och som var rejält besläktad med den svenska historien. Så lång tid tog det alltså innan dynastin Bernadotte hade blivit riktigt kunglig, så att säga. Gustav VI Adolf var mycket medveten och stolt över detta och ville till varje pris hålla linjen ren framåt. Därför tvingades hans bägge söner, som gifte sig borgerligt, att avsäga sig sina prinstitlar. Sonen Bertil däremot, kunde förbli prins därför att han levde ogift med sin icke-kungliga käresta, Lilian. På det sättet var han ständig reserv för tronen, tills den lille arvprinsen, den blivande Carl XVI Gustaf, blev kung.

Gustav VI Adolf var tvungen att acceptera riksdagspartiernas överenskommelse om monarkins framtid, den så kallade Tornekovöverenskommelsen, som förvandlade den en gång ganska mäktige svenske kungen till en representativ person utan politisk makt. I det läget var det ännu viktigare än någonsin att kungablodet hölls rent. Det var ju magin kring den kungliga blodsmystiken och länken till historien, som var den enda legitimiteten som fanns kvar för monarkin i Sverige.

Kung Carl XVI Gustaf höll sin kärlek till fröken Sommerlath hemlig så länge farfar levde. Bara den dagen då han själv blev kung, kunde han gifta sig med vem han ville. Drottning Silvias skönhet och energi förnyade den svenska monarkin vars popularitet ökade kraftigt, till vänsterpartiernas stora ilska.

I dag, mer än trettio år senare, är alla politiska partier för republik i Sverige. Men av tradition tar tunga reformer mycket lång tid hos oss, rösträttsreformen till exempel tog långt över femtio år.

Victorias och Daniels eventuella barn kommer att stå först i tronföljden, fast de då har mycket få kungliga gener i sig. Ju ”vanligare” den svenska kungafamiljen blir, ju mer kungablodet tunnas ut och blodsmystiken därmed försvagas, desto snabbare kommer naturen och tiden hinna ifatt familjen och stunden vara inne då politikerna i Sveriges riksdag, utan större smärta, kan pressa fram reformen att statschefen ska väljas av folket.

Det största problemet då kommer bara vara att hitta en tillräckligt oglamorös och jämlik presidentform, som kan accepteras i Sverige, ett land där ingen får höja sig över någon annan, där varje kvitto granskas och varje förmån hårdbeskattas. Den arme blivande svenske presidenten kan av skatteskäl knappast bo i något slott. Han/hon kommer avundsjukt att bevakas av sina motståndare. Någon politisk makt kan presidenten inte räkna med. Posten kommer snarast att ses som ett slags jourhavande ordförande för riket Sverige.

Kronprinsessan är den bästa tronföljare vi haft på många generationer. Hon är en utomordentligt varm, fin och äkta människa, jag känner henne väl. Daniel är en trevlig ung man som hittills, under stark press, skött sig helt utan anmärkning. Jag är säker på att hela svenska folket önskar dem all lycka och välgång och rörs av deras långa kamp för att få leva tillsammans, men deras strävan är som ett grekiskt ödesdrama, som går mot sitt oundvikliga slut, monarkins upplösning, påhejad av mediakören.

Förstår ni nu bättre kungens dilemma?