Moskvas folk jublade åt trupperna

KOLUMNISTER

Denna dag – den 12 mars 1610 – tågade svenska trupper ledda av den bara tjugosex år gamle Jacob De la Gardie in i Moskva. Kyrkklockorna dånade, folket jublade och tsaren, som svenskarna hade befriat från en polsk belägring, hälsade De la Gardie välkommen.

Svensken hade sitt svärd i bältet då han mötte tsaren – något som väckte stor uppståndelse. Av säkerhetsskäl fick ingen närma sig tsaren beväpnad. Då vakterna försökte avväpna De la Gardie lär han ha sagt:

”Nog tål väl tsaren se det svärd som har befriat honom!” Den unge De la Gardie lyckades med något som varken Karl XII eller Hitler klarade – att marschera ända in i Kreml.

Detta skedde under ”den stora oredan” – en dramatisk tid i Rysslands historia. Den siste tsaren av Ruriks ätt, som hade styrt Ryssland sedan vikingatiden, avled utan tronarvinge 1598.

En våldsam maktkamp utbröt där Sveriges kung Karl IX försökte utnyttja situationen till sin fördel i konkurrens med brorsonen Sigismund i Polen, som också tryckte på från sitt håll. Kaos och inbördeskrig pågick i flera år i Ryssland men till slut lyckades en man som hette Vasilij Sjujskij rycka åt sig makten, men han var hårt trängd i Moskva av bland annat polska trupper.

Han slöt förbund med Karl IX, som lovade att hjälpa till om Sverige fick en stor bit av Karelen, Kexholms län, dessutom ville Karl ha en del av den ryska ishavskusten.

En svensk undsättningsstyrka ledd av den unge Jacob De la Gardie sändes in i Ryssland. De la Gardie var son till en fransk invandrare, född i Reval (Tallinn) och uppväxt i Finland. Hans här på 5Ì´1;000 man var en brokig samling, sammansatt av huvudsakligen finska och svenska soldater, förstärkta med tyska och franska legotrupper.

Så snart truppen kom över Volga och började tränga in i Ryssland, blev det bråk. Finnarna vägrade låta sig ”föras till en oundviklig slaktarebänk” medan de utländska trupperna ville ha betalt. Genast. Efter sega förhandlingar i kombination med hot och löften lyckades De la Gardie skapa god stämning igen och armén fortsatte att marschera mot Moskva.

Under hårda strider drevs tsarens fiender undan och den 12 mars 1610 kunde alltså Jakob De la Gardie tåga in i den befriade ryska huvudstaden, där han på traditionellt ryskt vis möttes med salt och bröd av befolkningen. Tsaren grät av glädje och överöste De la Gardie med rika gåvor.

En polsk armé hotade då staden Smolensk. De la Gardie fick förstärkning av engelska och nya franska legotrupper och skyndade till undsättning tillsammans med en stor rysk styrka. Under marschen krävde legotrupperna än en gång betalning. Myteri hotade och först sedan de värsta bråkmakarna hade arkebuserats, kunde armén fortsätta.

Slaget mot polackerna stod nära Borodino. Det blev fiasko för svenskarna och ryssarna trots att de var sex gånger fler än polackerna.

Det finns många förklaringar till nederlaget men resultatet blev i alla fall att många av De la Gardies legotrupper gick över till fienden medan andra försvann på egna plundringsräder mot ryska byar och samhällen. Fienden trängde på och omringade den svenska hären. Där stod Jacob De la Gardie med cirka tusen man finska och svenska trupper djupt inne i stora oredans Ryssland, avskuren från möjligheter att få hjälp.

Mot alla odds lyckades han ordna fritt avtåg med fanor och vapen och tog sig upp till den svenska staden Viborg. Då hade han bara fyra hundra man, de flesta svenska och finska ryttare, kvar i truppen. I Viborg möttes han av nyheten att tsaren var störtad i Moskva, ny tsar var en son till kung Sigismund.

Nu fick De la Gardie förstärkningar och en ny krigskassa och ryckte åter in i Ryssland. Han erövrade den mäktiga och viktiga staden Novgorod, där han slog sig ner 1611.

Med Novgorod som bas hade han under några år kontrollen över en stor del av norra Ryssland. Nästan som en romersk prokonsul bedrev den unge fältherren politiskt spel på hög nivå och fick Novgorods borgare och styresmän att officiellt be om en svensk tsar: de ville ha Karl IX:s näst äldste son Karl Filip till rysk härskare.

En delegation med långskäggyviga ryssar sändes iväg till Sverige för att hämta honom. Men pojken var bara tio år och hans mor den stränga drottning Kristina vägrade att släppa ifrån sig sin favoritson. Hon såg till att sonens avresa hela tiden sköts upp, så då Karl Filip äntligen kom iväg sommaren 1613 på sin resa mot den ryska tronen, hade ryssarna redan valt en annan tsar, Michail Romanov.

Karl Filip fick nyheten då han anlände till Viborg. Kanske kände han stor lättnad, det var bara att resa hem igen. Mamman blev i alla fall mycket glad då sonen dök upp igen hemma på Nyköpingshus. Så nära var det att den ryska tronen hade gått till familjen Vasa.

Jacob De la Gardie återkom några år senare till Sverige där han som trettiotvååring blev riksråd, upphöjdes till greve och utnämndes till högste befälhavare. Dessutom fick han gifta sig med grevedottern Ebba Brahe, den flicka som Gustav II Adolf helst hade gift sig med.

Herman Lindqvist