Kolumn

Herman Lindqvist

Ludvig XIV överlevde läkarnas experiment

Läs Herman Lindqvists kolumn

Ludvig XIV genomgick operationerna utan bedövning.
Ludvig XIV genomgick operationerna utan bedövning.Foto: Foto: HERITAGE
KOLUMNISTER

Allt var inte bättre förr ...

För inte så länge sedan låg jag på operationsbordet på ett sjukhus i Paris. Operationen var inte så komplicerad, men vetskapen om att man ska totalbedövas, att ens kropp ska skäras upp och kirurger böka i ens inre under någon timme eller så kan få även den tuffaste hårding att börja fundera över vadan och varthän.

Strax före operationen hade jag blivit klar med min senaste bok, en biografi över Ludvig XIV, Solkungen, mannen som lät bygga Versailles och mycket mer. Under hans tid blev Frankrike Europas ledande nation, fransk kultur blev stilbildande och franska språket blev diplomaternas och de bildades språk. Jag kan milt uttryckt säga att Ludvig XIV hade fyllt all min tid de senaste månaderna.

Då jag rullades in i operationsrummet och kände hettan från de starka lamporna i taket och hörde de franska rösterna omkring mig, kom jag att tänka på att Solkungen hade allt; makten, härligheten, glamour och prakt – men usla läkare.

Vi lever kanske inte i de bästa av världar, men läkekonsten har i alla fall gått framåt. Då den maskerade narkosläkaren böjde sig över mig och förklarade att han skulle injicera en spruta i armén, kände jag mig upprymd som inför en lång och spännande resa. Och så var jag iväg.

Att Ludvig XIV blev nästan sjuttiosju år var inte läkarnas förtjänst, det var trots landets främsta läkare. På Ludvigs tid var det så att om en sjuk person såg en läkare dyka upp vid sängen, kunde den sjuke börja förbereda sig för döden. Oberoende av vilken åkomma den sjuke led av hade läkarna tre behandlingsmetoder, oftast satte de in alla tre samtidigt: kraftigt lavemang, kräkmedel samt åderlåtning. Man ska vara bra frisk för att överleva den behandlingen, i synnerhet som läkarna aldrig hört talas om att man kunde tvätta händerna och sterilisera instrument som skar i människokroppen. Förklaringen till varför de gjorde som de gjorde var att enligt dåtida medicinska filosofi berodde sjukdomar på att människans ”kroppsvätskor kommit i obalans”. Lugnet återställdes i kroppen genom att man tappade ut det onda blodet, och blev av med allt smutsigt.

Ludvig hade en mycket robust fysik och överlevde den ena behandlingen efter den andra, men med tydliga ärr i kropp och själ. Alla hans tänder drogs ut redan i fyrtioårsåldern. De rycktes ut så brutalt att delar av gommen åkte med, varför han kunde få mat ut genom näsan då han åt och skrattade.

På slutet tvingades han äta kyld, halvrutten och omogen frukt, och fick mediciner sammansatta av alltifrån huggormspulver till hästspillning. Så drabbades han av kallbrand – som läkarna ville bota med kininvatten och åsnemjölk. Det hjälpte inte.

Lika lite som hans mors bröstcancer hade gått att operera bort genom att man bakade in bröstet i släckt kalk i förhoppning om att det skulle bli stelt och okänsligt. Sedan skulle man bara skära bort det onda. Känseln föll inte bort. De skar i alla fall. Hon dog.

Ludvig hade överlevt läkarattacker långt tidigare, som då han var fyrtioåtta år och fick en ömmande fistel i kroppens känsligaste del, baktill. Analfisteln gav honom svåra plågor.

Läkarna prövade till en början hela sitt gamla register, utan resultat. Så experimenterade de med nya medel och lät konstruera nya operationsinstrument, som de prövade på mer eller mindre frivilliga sjuka fångar i fängelserna. Flera avled innan man funnit de rätta redskapen.

Eftersom det rörde sig om en ytterst privat kroppsdel skedde det hela i hemlighet på slottet. Kungen opererades utan bedövning. Han höll sin älskarinna madame de Maintenon i den ena handen och krigsministern Louvois i den andra medan kungens egen präst bad böner i bakgrunden.

Kungen skars upp med två snitt med kniven och fick åtta klipp med en specialgjord sax.

Under veckorna som följde gjordes operationen om fyra gånger, trots det överlevde kungen och blev faktiskt av med problemet. Men det kom nya hela tiden.

Tre timmar efter sprutan i armen vaknade jag upp på en smal brits. Det var kallt, jag låg nästan naken under en tunn filt. De första yrvakna sekunderna trodde jag att jag var tillbaka i mitt liv som krigskorrespondent och att jag råkat ut för något allvarligt – men så kom jag ihåg var jag var. Allt hade gått bra. Nästa dag kunde jag lämna sjukhuset.

På Ludvigs tid hade jag aldrig överlevt. Allt var inte bättre förr.