Under Gustav Vasa blev Sverige rena Talibanien

KOLUMNISTER

Finns det någon röd tråd som löper genom alla de cirka tusen år det funnits något som kan kallas Sverige? Något som vi år 2010 har gemensamt med dem som bodde i Götaland och Svealand för tusen år sedan, något förutom att äta, dricka, älska, slåss och arbeta vilket det flesta, men inte alla, gjorde på det svenska språket.

Det finns flera röda trådar. En av dem är lång och vinglig och kan kallas den svenska fyllan.

Svenska folket har i alla tider haft kalas som skrämt utländska besökare. Redan i Havamal skrev skalden för 900 år sedan varnande att ”gille är ypperst om var gäst går hem, med sinnen i full sans”. Detta ”yppersta” läge uppnåddes nog inte på varje gille, för nya varningar återkommer sekel efter sekel. Utländska ambassadörer skriver på 1600-talet med fasa hem till sina huvudstäder om skålvanorna å Stockholm slott. Till och med där slutade ofta kalas med att de höga gästerna måste hjälpas ner i sina vagnar.

Så där har det pågått i både slott och koja i alla tider. Är det fest så är det och ingen går hem förrän allt är slut.

En annan röd tråd är svenskarnas vana att gå på möte.

Sen urminnes tider har svenskar mötts för att diskutera problemen. Mötena kan kallas ting eller riksdag eller något annat, men traditionen sedan Hedenhös har varit att man diskuterat och löst gemensamma problem. Det unika för Sverige har varit att bönderna alltid var med då viktiga beslut skulle fattas. Varje kung sedan 1400-talet var tvungen att få med sig bönderna i avgörande beslut, annars blev det svårt, därför att den svenska bonden var aldrig livegen som i nästan hela Europa ända upp till Danmark.

Efter mötet har svensken i alla tider gått hem och sagt: ”Dom var inte kloka på mötet.” Men sen har man gjort som det bestämdes på mötet.

Och då är vi framme vid den tredje röda tråden. Den är ibland nött och tunn, men den finns där: försöket att nå konsensus. Olika åsikter = konflikt. Konflikt bör undvikas. Ett beslut som fattats måste fullföljas.

Det är den inställningen som gjort att vi haft ganska få revolutioner och uppror i Sverige. Denna inställning gäller hög som låg. Under 1600-talet beslöt den enväldige kungen Karl XI att hundratals gods och gårdar som adeln fått skulle dras in till kronan. Det gällde för alla, även hans svåger De la Gardie som förlorade ett 30-tal slott. I alla andra länder hade kungen blivit skjuten, de mäktiga adelsmännen hade gjort revolt. Inte i Sverige.

Utvecklingen hos oss har alltid förts framåt med förhandlingar och omröstning, nästan alltid föregångna av gedigna utredningar. Ibland kan det ta årtionden av utredningar, som frågan om rösträtten, men till slut fattas besluten.

Dessvärre har Sverige också rekord på gigantiska utredningar som inte leder någonstans, som till exempel: Vem sköt Karl XII? Vem låg bakom massakern på Axel von Fersen? Vem mördade Olof Palme? Vem var ansvarig för Estonia?

Den fjärde röda tråden har krona på huvudet. Sverige är och har sedan Olof Segersälls dagar på 950-talet varit en monarki. Vi har aldrig varit något annat. Formerna för monarkin har förändrats i takt med att samhället har förändrats, men kronan sitter kvar.

Den femte röda tråden kanske inte svenskarna själva kan se, men den syns från utlandet. Det är den svenska fundamentalismen. Sverige kallas ofta för landet lagom, men faktum är att inte mycket är lagom i Sverige. Här gäller allt eller intet – samtidigt för alla i hela landet.

Ta religionen till exempel. Gustav Vasa bestämde att svenskarna skulle bli protestanter vid en tidpunkt då de flesta aldrig hört talas om Martin Luther. Alla var katoliker, även Gustav Vasa, men han ville få kontrollen över kyrkan och alla dess pengar. Alltså blev svenska folket protestantiskt och det skulle gälla alla.

Sverige blev rena Talibanien. Under långa tider gällde något som liknar sharialagar. Gamla Testamentet var lagboken.

Det var till exempel dödsstraff för otrohet, i synnerhet för ”dubbelt hor” då bägge parter var gifta på var sitt håll. Det var kyrkotvång, och böter för den som inte gick i kyrkan. Inga avvikelser tilläts, inte ens andra protestantiska kyrkor.

Detta stenhårda fundamentalistiska drag har funnits här i alla tider. Efter religionen kom de politiska ideologierna. Antingen var man höger eller vänster och det var man från vaggan till graven. Den politiker som en gång haft en åsikt måste stå fast vid den tills han dog. Annars var han död som politiker.

I dag har vi andra ”sanningar” än religionen och politiska ideologier. Gud nåde den som inte sopsorterar. Nu finns det olika åsikter, men vissa åsikter anses mer korrekta än andra och får då status som de rätta åsikterna. Den som inte håller med blir utstött ur gemenskapen och får inte sitta och gosa i den mysiga kaffebjudning som är det enstämmigt hummande svenska debattrummet. Det gäller åsikter om allt, från miljö, familjepolitik och hbt-personer till djurrättsfrågor och invandring.

En sjätte röd tråd är Förbudssverige.

Sedan medeltiden har makt och myndighet lagt sig i hur vi ska leva, hur vi ska vara klädda och när, var och vad vi får äta och dricka. Lagarna har haft religiösa, ekonomiska eller politiska motiv, men de har funnits där i varje sekel.

Just nu vill man till exempel stifta lagar som gäller för cirka 150 personer som helst vill gömma sig i en mjukburk med titthål.

På 1700-talet bestämde staten bland annat vilka material kläderna fick ha i varje samhällsklass och hur många rätter man fick bjuda sina gäster på.

Grannarna uppmanades att hålla ögonen öppna. Det gör de än. Några av dem är ursvenskar. Det står Jante på dörren.