Kolumn

Herman Lindqvist

Kolumnister

Vi betalade miljoner för att slippa pirater

Läs Herman Lindqvists kolumn

Gustav IV Adolf (här tillsammans med sin hustru Fredrika Dorotea) skickade en straffexpedition till Tripoli efter att paschan sågat ner svenska flaggstången på konsulatet.
Gustav IV Adolf (här tillsammans med sin hustru Fredrika Dorotea) skickade en straffexpedition till Tripoli efter att paschan sågat ner svenska flaggstången på konsulatet.

I oktober 1801 låg Sverige och härskaren i Tripoli i krig med varandra. Åtta svenska örlogsfartyg gjordes

i ordning för att angripa Libyens huvud­stad. Det var kung Gustav IV Adolf som fattade beslut om krig efter att paschan av Tripoli låtit såga ner flaggstången på det svenska konsulatet.

Bakgrunden var att härskarna i de nordafrikanska länderna sedan 1600-­talet hade specialiserat sig på att kapa europeiska fartyg i Medelhavet och Atlanten, hålla passagerare och sjömän som gisslan för att kräva kraftig ersättning från deras hemländer. Sverige lät öppna konsulat i Tripoli redan i mitten av 1700-talet för att hålla bästa möjliga kontakt med paschan. Alla svenska regenter betalade kraftigt årligt underhåll till paschorna i de länder vi i?dag kallar Marocko, Algeriet, Tunisien och Libyen. I början av 1800-talet tros cirka 50?000 européer ha hållits som gisslan i Nordafrika. Under de årliga förhandlingarna mellan paschan i Tripoli och den svenske konsuln blev diskussionerna år 1800 så häftiga att paschan till slut lät såga av den svenska flaggstången i protest.

Denna symboliska handling tolkades som en direkt krigsförklaring. Så snart rapporten om vad som hade hänt nådde Stockholm fattade den enväldige kungen Gustav IV Adolf sitt beslut: krig! Paschan måste få sig en läxa.

Kungen gav order om att åtta svenska örlogsfartyg skulle utrustas för en blixtaktion mot Tripoli. Men ganska snart var han av ekonomiska skäl tvungen att skära ner styrkan till fyra fartyg: fregatterna Fröja, Camilla och Sprengtporten samt kutterbriggen Husaren. De utrustades med proviant för sex månader. Levande djur fördes ombord, kor, grisar, gäss, ankor och kalkoner, för att ge besättningarna färskt kött så länge som möjligt. Överbefälhavare för styrkan blev konteramiral Rudolf Cederström, en 37-årig mycket erfaren sjöofficer som bland ­annat varit hamnkapten på den svenska kolonin S:t Barthélemy i Västindien.

I oktober 1801 seglade eskadern ut från Göteborg och råkade omedelbart i svårigheter. En kraftig storm med regn och snö drev dem tillbaka, och när fartygen återsamlades vid Vinga upptäcktes att kutterbriggen Husaren var försvunnen. Hon hade gått under med 110 man i Kattegatt. De tre fregatterna fortsatte resan.

Efter många svåra strapatser nådde Ceder­ströms bestraffningsexpedition till slut Malaga vid den spanska kusten. Där inledde han förhandlingar med en amerikansk kommendör, Richard Dale, som ­infunnit sig i spetsen för en amerikansk flottstyrka, även den ute för att bestraffa piratpaschorna i Nordafrika. En gemensam attack skulle ge största effekt, men Cederström och Dale var oeniga om vilken pascha som skulle straffas först. Cederström hade order om att angripa Tripoli, Dale skulle gå mot Marocko. Förhandlingarna drog ut på tiden men till slut enades herrarna om att gemensamt blockera Tripolis hamn under tiden som Cederström inledde förhandlingar med paschan.

När diplomatiska förhandlare blir extremt osams brukar det efteråt heta att ”samtalen fördes i en öppen och frank ton”. I detta fall var samtalen mer än franka för paschan hotade den svenska konsuln med att låta dra en svavelindränkt skjorta över honom och tända på om de svenska fartygen avlossade ett enda skott mot Tripoli.

Det blev trots allt en uppgörelse med paschan. Den kom cirka ett år efter krigsförklaringen, sedan 137 svenska sjömän som hållits som gisslan frisläpptes i oktober 1802. De fördes ombord på de svenska fregatterna. Många av dem var mycket unga skeppspojkar, tonåringar och ännu yngre. En av dem, Abraham Gillberg från Södra Roslags båtmanskompani, vägrade att låta sig befrias. Han ville stanna i Tripoli. I rullorna står det därför om honom: ”Antagit den Muhametanska läran, blef Turk den 24 juni”, varför han fick stanna och kanske blev stamfar för ett antal blonda och blåögda libyer.

Gustav IV Adolf var inte alls nöjd med resultatet av straffexpeditionen eftersom Sverige även i fortsättningen tvingades betala en årlig tribut till paschan för att svenska fartyg skulle garanteras fri passage in och ut ur Medelhavet.

Den sista svenska utbetalningen gjordes 1845 till piraterna i Marocko. Totalt uppskattas svenska regeringar under 150 år ha betalat tribut i form av klingande mynt och varor till ett sammanlagt värde av flera hundra miljoner kronor.