Dagens namn: Vega
Årets bästa sajt. Årets nyhetssajt. Årets Dagstidning digitalt.

Herman
Lindqvist

Mitt i julefriden började vår granne skjuta skarpt

Libaneserna startar firandet av Jesus födelsedag med ett hejdundrande fyrverkeri. Här för att fira tändningen av en stor julgran i Beirut.   Libaneserna startar firandet av Jesus födelsedag med ett hejdundrande fyrverkeri. Här för att fira tändningen av en stor julgran i Beirut. Foto: BILAL HUSSEIN/ap

I dag firar större delen av den kristna mänskligheten jul. Det är egentligen bara i de nordiska länderna som tomten kommer den 24:e, i de flesta andra länder kommer han i dag.

Ett långt liv utomlands i flera världsdelar har gett mig en del märkliga julminnen. Aldrig glömmer jag min första julafton i Beirut i slutet av 1960-talet. Jag var Aftonbladets korrespondent i Mellanöstern och bodde med min ­familj högt uppe i ett hyreshus i centrala Beirut. Det bodde många kristna ­familjer runt omkring.

Eftersom libaneserna alltid varit enastående entreprenörer och fixare fanns det köpmän i Beiruts basarer som kunde ordna fram allt en nordbo behövde för julen: lutfisk, skinka, julgran och glöggtillbehör. Julmusik, julklappar och allt det andra kunde vi ordna själva. Fram emot midnatt spred sig sålunda samma frid­fulla julstämning i vårt hem som i de flesta hem i Sverige. Vi bläddrade i julklappsböckerna och smuttande på den hem­lagade glöggen. Väggklockan slog tolv spröda slag.

Då utbröt en våldsam skottlossning på vår balkong.

Vi flög upp. Barnen vaknade och tjöt av skräck. Den ena salvan efter den andra från en kulsprutepistol avfyrades på ­balkongen någonstans bakom granen.  Snart besvarades elden av enstaka ­pistolskott längre bort. Smällarna var så hårda att de slog lock för öronen. Vi släckte snabbt belysningen. Det hade jag sett att man alltid gör i krigs- och gangster­filmer.

 

Så smög jag fram till balkongdörren och tittade försiktigt ut, beredd att kasta mig i skydd. Då såg jag vår libanesiska granne stå på sin sida av vår gemensamma ­balkong. Han höjde sin Kalashnikov och avfyrade en ny salva rakt upp i luften. De tomma hylsorna rasslade ner på balkonggolvet. Grannen, en annars mycket blid och lågmäld banktjänsteman med guldbågade glasögon, slokmustasch och ­buteljaxlar, skrattade då han såg mig, ­vinkade med kulsprutepistolen och ­friskade på med en ny salva.

Jag öppnade dörren och frågade med så stadig röst jag förmådde, vad som stod på. Detta var några år innan det ödes­digra inbördeskriget, men man hade ju läst om Libanons blodiga släktfejder och ­familjedramer. Kanske vi höll på att bli attackerade av någon galen gren av hans familj? Vad vet jag. Men han bara log.

”God jul!”  ropade han entusiastiskt. ”Fridsfursten är född!” tillade han för­klarande, samtidigt som han ­laddade om.

Nu sköts det över hela vår stadsdel. Det lät som fullt krig. Grannarna nedanför stämde in och deras salvor ven upp ­förbi våra tår.

En riktigt ivrig julfirare och sann kristen i grannhuset började efter en stund att slänga dynamitladdningar tvärs över gatan in på en ödetomt, där det stod några skrot­bilar. Skrämda hundar, raggiga ­katter och livrädda råttor for åt alla håll.

I tio femton minuter pågick Jesu ­födelsedagsfyrverkeri. Redan några ­minuter senare kunde man höra de första ambulanserna och brandbilarna. Sen kom de hysteriskt tutande privatbilarna som försökte plöja sig igenom trafiken med sina blödande anhöriga på väg till närmaste sjukhus.

Det visade sig nämligen att även på fridsfurstens födelsedag ­gäller ­fysikens grundlagar. Det som skjuts upp i luften kommer ner igen. Så i regnet av ned­fallande ammunition av varierande ­kaliber dödas vid varje större helg i Beirut minst ett ­tiotal personer, över hundra brukar ­skadas, många för resten av livet.­ ­Detta var alltså ­under fredstid.

  

På Profetens födelsedag tog muslimerna hämnd för allt kristet oväsen, krossade fönster och andra olyckor i fredsfurstens namn. Då var det deras tur varpå de kristna tog skydd hukande bakom så tjocka murar de kunde, snurrande ­sina radband.

Om någondera ­sidan firade för ­ivrigt och ­råkade skjuta rakt fram i ­stället för upp i luften, hände det att freds­saluten övergick i så kallade ”regelrätta strider” mellan kvarteren, även om jag efter ett långt liv som utrikes- och krigs­korrespondent ­aldrig sett en regelrätt strid. Det är alltid någon som fuskar.

Nästa jul firades i Spånga. Utan Kalash­nikov.

Herman Lindqvist

 

Herman Lindqvist

Visa fler
Om Aftonbladet