Kriget som Sverige helst vill glömma

AVGÖRANDE SLAG Krutröken låg tung 1813 och så även i fjol när slaget vid Leipzig återskapades under 199-årsjubileet.
Foto: AP SCANPIX SWEDEN
AVGÖRANDE SLAG Krutröken låg tung 1813 och så även i fjol när slaget vid Leipzig återskapades under 199-årsjubileet.
KOLUMNISTER
Herman Lindqvist.
Herman Lindqvist.

I dag för tvåhundra år sedan var allt redo för det avgörande slaget mot kejsar Napoleon vars armé hade omringats vid staden Leipzig. Sveriges nyvalde kronprins Karl Johan ledde den 130 000 man starka Nordarmén där 30 000 svenska soldater deltog. Det blev en av de blodigaste drabbningarna där Napoleon förlorade sammanlagt 75 000 man. Sen följde en serie dramatiska händelser i Sveriges historia. I december besegrades Danmark som tvingades avträda hela Norge till Sverige.

Norrmännen protesterade. De valde en egen kung och presenterade den 17 maj 1814 dåtida Europas modernaste författning som i dag är Europas äldsta ännu gällande.

Norge ville gå sin egen väg. I juli 1814 marscherade Karl Johan och hela den svenska armén in i Norge. Nitton dagar senare gav norrmännen upp utan någon större drabbning eller ockupation. Kriget avslutades med uppgörelsen i Moss där Karl Johan erkände den nya norska grundlagen. Norge och Sverige blev en personalunion med samma kung men med var sin författning, förvaltning och armé.

De flesta svenskar såg då unionen som det första steget mot en total sammanslagning av de bägge rikena, så som Finland och Sverige varit samma land i sjuhundra år. Så blev det inte.

Istället inledde norrmännen från unionens allra första dag ett segt och envist motstånd mot allt som ens antydde svensk överhet. Under detta motstånd formades och skapades det nya fria Norge.

Norska flaggan skapades, norska språket, litteraturen, konsten och musiken blommade som aldrig förr. Den norska självkänslan och stoltheten lyste. Unionen upplöstes 1905.

I Norge inleds tvåhundraårsminnet av Karl Johans krig och unionen redan denna vecka. Det kommer att hållas seminarier, minnesstunder och fester. En serie böcker och skrifter utges. Det hela kommer att kulminera med ett gladare 17 maj än någonsin i Oslo nästa år.

På den svenska sidan verkar kriget och unionen förbigås med generad tystnad.

Vad ville Karl Johan med Norge egentligen? Varför gav han med sig? Varför fullföljde han inte kriget till en total militär framgång och kapitulation? Han var ju inte långt från den punkten. Varför accepterade han den nya norska författningen? Varför tvångsförsvenskade han inte Norge som svenskarna hade gjort med de sydsvenska landskapen som också togs från Danmark?

Många skäl har angetts. De mest troliga är följande. Han hade ont om tid. Ett fullskaligt krig skulle dra ut på tiden, vintern var snart inne. Den svenska armén var inte rustad för och hade inte lagt upp förråd för vinterkrig i Norge. I september skulle den stora kongressen öppnas i Wien, där Europas öde efter Napoleon skulle bestämmas. Där kunde den danska kungafamiljen Oldenburg, som nu förlorat Norge, i samarbete med England och andra Norgevänner föra fram klagomål mot Sverige och Karl Johan som var den siste av Napoleons revolutionsgeneraler som fortfarande satt på en tron. Hans ställning var ytterst osäker. Då kongressen öppnar måste unionen vara tryggad, allt lugnt i Norge.

Men det fanns fler skäl till Bernadottes mjuka hållning. Han hade inte gett upp drömmen om att återvända till Frankrike och överta den franska tronen efter Napoleon.

Det avsatta kungahuset Bourbon hade visserligen kommit tillbaka, men Bernadotte trodde att det fortfarande var möjligt att få ödets hjul att snurra några varv till.

Han trodde inte att fransmännen ville återgå till den reaktionära tid då Bourbonerna styrde. Han ville framstå som ett nytt, modernt, liberalt alternativ.

Norge skulle bli ett skyltskåp för hur en konstitutionell monark fungerade. Därför såg han till att alla hans deklarationer i Norge också publicerades i franska tidningar. Hans lobbyverksamhet i Paris leddes av den berömda Madame de Staël.

Dessutom trodde han nog att om det blev nödvändigt skulle den norska författningen lätt ändras - i hans riktning. Så hade man gjort i hela Europa under hela hans livstid. Författningar kom och gick, lagar ändrades. Han behövde nog bara sätta ner foten så skulle allt bli som han ville. Det blev tvärtom.

Varken han, hans son eller sonsöner kunde ändra på n­ågonting i Norge.

Unionen upplöstes på gränsen till ett nytt krig. Norge gick sin egen väg och har sedan dess blivit världens kanske lyckli­gaste land.

Norge gick sin egen väg och har sedan dess blivit världens kanske lyckligaste land.

VISSTE DU ATT …

Karl Johan.
Karl Johan.

... hon blev nobbad?

Drottning Désirée av Sverige blev aldrig krönt i Norge – de vägrade kröna en katolsk drottning. Inte heller Oscar I:s drottning Josefina blev krönt, även hon var ­katolik.

... de ville kalla honom Karl 2?

Norrmännen ville kalla kung Karl XIII för Karl 2 och Karl XIV Johan för Karl 3. I norsk historia hade det bara funnits en kung Karl tidigare, nämligen Karl Knutsson Bonde på 1400-talet. De danska och norska kunga-längderna använder inte romerska siffror.

... han betalade norska regalier?

Det var Karl Johan själv som bekostade de norska riksregalierna, som tillverkades i Stockholm. Som rikssvärd tog man det svärd Karl Johan hade svingat vid det blodiga slaget i Leipzig. Regalierna användes sista gången 1906 då Karl Johans sonsons dotterson Haakon VII kröntes i domen i Trondheim.