Världen vill inte bli som lilla Sverige

VEM ÄR CHARLIE? Charlie Hebdos kritik av islam är bara förtäckt rasism, sprejad med lite Voltaire och försedd med frikortet yttrandefrihet, enligt Herman Lindqvist.
Foto: AP
VEM ÄR CHARLIE? Charlie Hebdos kritik av islam är bara förtäckt rasism, sprejad med lite Voltaire och försedd med frikortet yttrandefrihet, enligt Herman Lindqvist.
KOLUMNISTER

Efter de ohyggliga händelserna i Paris vet alla vad Charlie Hebdo är för något.

Minuterna innan massakern hade ganska få utanför Frankrikes gränser någonsin hört namnet och om de såg tidningen i tidningskioskerna i Paris hadee de nog inte köpt den.

Under alla år jag själv bodde i Paris försökte jag, törstande ­efter humor och satir, läsa den då och då, men slängde den alltid ifrån mig efter en stund. Jag var ­inte road, inte heller provocerad av provokationerna. Det var de grovt rasistiska, ­islamafoba teckningarna, ofta illa ­ritade som var frånstötande. När ser man ­samma teckningar, samma näsor och samma ­förakt för andras religion och åsikter med ­motiv från Tel Aviv och ­Jerusalem? Jo, i domstolar där hets mot folkgrupp ska dömas.

För mig är Charlie Hebdos kritik av ­islam bara förtäckt rasism, sprejad med lite Voltaire och försedd med ett frikort giltigt i stora delar av Västeuropa på ­vilken det står: yttrandefrihet.

Nu ska man inte diskutera smak, skönheten ligger i betraktarens öga. Skickligheten hos tidningens tecknare ligger ­oftast obetydligt över en viss rondellhundkonstnärs prestationer i Sverige.

Att terroristmörda är alltid fel, fegt och vidrigt. Att massakrera en konstnär för att man inte gillar hans konst är lika ­vansinnigt som att massakrera barn på dagis för att de skriker för mycket.

Den normala reaktionen på dålig konst är att vända den ryggen, inte ­köpa, inte titta. Charlie Hebdo höjer då rösten för att tvinga till sig tittare.

Det är där någonstans vi kommer in på vad jag vill tala om. Den gigantiska ­kulturkollisionen mellan öst och väst. Aldrig mötas de två. De kommer absolut inte närmare varandra av att den ena ­sidan skriker och den andra massmördar.

Jag har hela mitt liv bott i både öst och väst, i muslimska, buddistiska och shintoistiska länder. Men också i protestantiska, katolska och kommunistiska länder. I varje nytt land försöker jag förstå hur de tycker och tänker. Just nu bor jag i det före detta kommunistiska varmt ­katolska Polen. Jag är född och har mina egna rötter i det protestantiska, sekulariserade, socialliberala Sverige där alla ska vara med, ingen ska stå utanför, alla har rätt, inget är fel - utom miljöbrott, skattebrott, pedofili och i synnerhet sympati för SD. Det finns bara ett ”vi”, inget ”dom”. Och vi är övertygade om att hela världen vill bli som vi, de enda riktiga och kloka ­människorna.

Vi har dessvärre fel. Världen vill inte bli som vi. De flesta i världen har aldrig hört talas om oss. Majoriteten av jordens befolkning lever i andra världar med andra värderingar, som de anser vara lika ”rätt” som ­våra. I Skandinavien och i vissa delar av västra Europa, lever människorna i en helt ­religionsbefriad värld. Det är på gott och ont. Det ­onda är att sådana människor omöjligt kan förstå känslorna hos en troende människa, de kulturella, psykologiska, sociala lagar som gäller där, även för dem som är ljumt troende. En person i till exempel Saudiarabien kan inte säga att ”jag struntar i religionen, jag går aldrig i moskén”. Det går inte för hela livet, ­alla lagar och föreställningar i landet är marinerade i religion. Så var det också i det fundamentalt protestantiska ­Sverige under 1600-talet. Den som tänkte annorlunda, inte kom till kyrkan, straffades. För bara någon vecka sedan blev en egyptier dömd till tre års fängelse för att han sa att han var ateist.

De domarna har aldrig läst Voltaire, ­inte ens Charlie Hebdo. De ändrar inte sina åsikter för att miljoner människor i väst marscherar med pennor i vädret. Protester och provokationer bekräftar inte bara för fundamentalister och religiösa fanatiker i öst att de har rätt. Även de ljumt troende, men i öst levande människorna känner sig och sin ­kultur angripna, hånade. De menar att det är vi som ingenting begriper.

Att i yttrandefrihetens namn ta sig ­rätten att kränka, såra och håna andra människor är ­inte den rätta vägen. ­Yttrandefriheten är inte ­absolut och obegränsad, står inte över alla andra lagar. Det borde vara en lika stor rättighet att få värna sin egen tro och sina ­värderingar utan att bli ­hånad.

Här går den ­stora skilje­linjen mellan öst och väst. Dialog, tolerans och för­söka förstå är den enda ­vägen. Inte provokationer, hån, rasism och ­religionsfobi.

Inte hans citat

… Voltaire aldrig sa det där om att ”Jag ogillar vad ni ­säger men skulle dö för er rätt att säga det”? Voltaire, (Francois-Marie Arouet) 1694–1778, var sin tids store sanningssägande filosof – men det berömda citatet är en tolkning av en brittisk översättare från 1906 som tillskrev Voltaire denna åsikt.

Franska ’ankan’ ingen duvunge

… den bästa franska satirtidningen heter ”Le Canard enchainé”?

Det betyder den fjättrade ankan, där ”ankan” är gammalt franskt slangord för tidning. Ankan har ­funnits sedan 1915 och avslöjar elegant makt och korruption i varje nummer.

Redan de gamla grekerna

… satir och sarkasm förekommer till och med i Bibeln, och har ­funnits i västerlandet i över 2000 år, sedan antikens ­dagar? Den äldsta svenska satiren är från 1700-talet. Det är Olof von ­Dahlins ”Sagan om hästen”, en satirisk beskrivning av Sveriges historia.